Solidaritetsupproret – dag 100

Och kampen går förhoppningsvis vidare. Ett är säkert i alla fall, utförsäkringsdagen 2 januari 2010 närmar sig med stormsteg. Nu är det knappa två månader kvar tills de första 1 000-tals sjuka rensas ur sjukförsäkringen och hänvisas till arbetsförmedlingen, i många fall till en ersättning av 223 kronor per dag, före skatteavdrag.

|

Resultatet lär bli på ett ungefär det samma, i stil med skillnaden mellan 19 och 20 minusgrader om vintern. Det är bara så in i Hälsingland svårt att känna skillnaden. Så vilket av de här två ”arbetar”-partierna tror du är bäst skickad att laga de gigantiska hålen i socialförsäkringen? Ska vi återfå en mänsklig socialförsäkring så lär vi nog inte kunna hoppas på någon av dessa två. Och tänk framför allt på det här; val till riksdagen har tyvärr ingen ångervecka, det är fyra år av ånger som gäller, det har du som riskerar utförsäkring inom kort säkert upplevt känningarna av. Tänk efter, men tänk efter före nästa gång!

|

|

I vart fall när det gäller icke tidsbegränsad sjukersättning är denna här frågan synnerligen berättigad. Visserligen har regeringen och socialförsäkringsministern markerat i lagmotiven till rehabiliteringskedjan, att man gärna ser en åtstramning av regeltillämpningen för rätten till icke tidsbegränsad sjukersättning. Men det finns också inslag i lagmotiven till rehabiliteringskedjan som ger en svag antydan om att någon betydande skillnad mellan bedömningarna före rehabiliteringskedjans införande och bedömningarna därefter inte var avsedd. Det jag tänker på är skrivningen på sidan 41 i propositionen. Före rehabiliteringskedjans införande gällde sjustegsmodellen. På sidan 41 i propositionen till rehabiliteringskedjan står det under redovisningen av steg sju:

”Är den försäkrade arbetsoförmögen för minst ett år eller varaktigt? Om utredningen visar att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt och nedsättningen kan antas bestå under minst ett år, ska Försäkringskassan pröva om sjukpenningen ska bytas ut mot sjukersättning eller aktivitetsersättning. Innan Försäkringskassan gör en sådan prövning ska det vara klarlagt dels att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel i normalt förekommande arbete, dels att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda.”

För det första är det värt att lägga märke till rekvisitet ”alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda”. Så är det också i och med rehabiliteringskedjan. Ingen förändring i den förutsättningen alltså.

För det andra bör man notera varaktighetsrekvisitet. Att ersätta ordet varaktigt med stadigvarande torde inte juridiskt sett har någon större betydelse, i vart fall inte om man tänker på att redan före lagändringen så fanns det här strama kravet för rätten till icke tidsbegränsad sjukersättning.

För det tredje kan man säga att den redaktionella omskrivningen av arbetsförmågebedömningen mot ”normalt förekommande arbete” till arbetsförmågebedömningen mot ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden” har en minimal betydelse. Ordet reguljär är nämligen synonymt med ord som ”ordinarie, regelmässig, vanlig och normal.” Ordbytet skulle alltså kunna uppfattas som ett förtydligande snarare än en skärpning, alltså enbart en redaktionell ändring utan materiell substans juridiskt sett. Man skulle därvid kunna tala om att arbetsförmågan både före och efter lagändringen egentligen ska bedömas gentemot ”normalt förekommande arbete på den reguljära arbetsmarknaden”. Visserligen menar regeringen åtminstone antydningsvis i propositionen att kraven för rätt till icke tidsbegränsdad sjukersättning ska skärpas, men att bara skriva att kraven

De ändringar för rätten till icke tidsbegränsad sjukersättning som tydligt markerats i lagtext och förarbeten är att man dels inte längre ska ta hänsyn till den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet, och andra liknande omständigheter, dels inte ska beakta väntan på ett skyddat arbete för bedömningen av rätt till sjukersättning. Se prop. 2007/08:136, sid. 87-89!

De hänsyn som hittills tagit till den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet, och andra liknande omständigheter, dvs. en typ av sociala hänsyn, slopades i och med införandet av rehabiliteringskedjan. Men redan enligt gamla reglerna var dessa undantag avsedda att tillämpas med en viss restriktivitet, eftersom de skulle beaktas endast om ”särskilda skäl” talade för det. Det var alltså inte avsikten att flertalet ärenden skulle falla in under dessa bedömningskriterier eller att ärenden slentrianmässigt hänfördes dit. Ändå förefaller rättsutvecklingen ha gått åt det hållet. Och framför allt så ska det understrykas att arbetsförmågan väl till en del kan antas bero på framför allt bosättningsförhållanden. Vilken person med svåra smärtor eller ledvärk skulle kunna klara av att lämna hus och familj för att flytta från ett kontorsarbete i Göteborg till ett arbete som krogvakt stökiga kvällar i Stockholm? Så nog får man säga att de nämnda sociala hänsynen i vart fall implicit och i varierande grad bör kunna påverka bedömningen av arbetsförmågan. Detta sagt dock innan Anna Hedborgs utredning om den juridiska aspekten på arbetsförmågebedömningen eventuellt analyserats här på Processjuridikbloggen.

Skrivningen på sidan 88 i propositionen angående väntan på skyddat arbete är av rent formell karaktär och alltså inte en bedömningsfråga.

”Till skillnad mot vad som gäller vid sjukpenning ska det inte vara möjligt att bevilja aktivitetsersättning eller sjukersättning till dess att ett lönebidragsanställning eller en liknande anställning blir tillgänglig för den försäkrade.”

Frågan är då; törs försäkringskassan och deras handläggare utnyttja detta smala tolkningsutrymme för att ge regelverket en något humanare rättstillämpning? Törs försäkringskassan gå emot utförsäkringsministern och utförsäkringsutskottets ordförande och andra diverse utförsäkringsarkitekter?

|

Det är särskilt viktigt att lyfta fram regeringsrättens vägledande dom i RÅ 2002 ref. 61. Målet rörde en socialförsäkringsfråga och berör hela socialförsäkringsrättens område i de delar som regleras av 20 kap 10 a § lagen om allmän försäkring samt 63 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. Sistnämnda eftersom domskälen hänvisar till en motsvarande regel i lagen om allmän försäkring. En prövning av motsvarande fråga i a-kasseärenden lär därför leda till samma slut eller snarare till att regeringsrätten inte meddelar prövningstillstånd öht.

För sjukpenning- och sjukersättningsärenden är det särskilt viktigt att tänka på de juridiska konsekvenserna av negativ rättskraft (som i domen nämns vid det latinska begreppet res judicata). Negativ rättskraft innebär att samma sak redan prövats genom en lagakraftvunnen dom. Res judicata innebär det som brukar kallas rättegångshinder, men i socialförsäkringsmål betyder res judicata även att ansökan om ersättning för samma sak ska avvisas. Genom regeringsrättens vägledande dom i RÅ 2002 ref. 61 förtydligas tolkningen av 20 kap 10 a § lagen om allmän försäkring och därmed även 63 § lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Frågan om en ansökan om sjukpenning, sjukersättning eller arbetsskadeersättning ska avvisas av försäkringskassan beror alltså på om samma sak tidigare avgjorts genom en lagakraftvunnen dom. Eller i praktiken så handlar det om sakens identitet. Så snart saken (processföremålet) är identiskt, så uppkommer negativ rättskraft även i socialförsäkringsmål samt i prövning av ärendet hos lägsta instans, tex. försäkringskassan. Genom domen i RÅ 2002 ref. 61 klargörs att arbetsskadeersättning för samma period inte kan sökas en andra gång om det finns en lagakraftvunnen dom för perioden. Å andra sidan skall en försäkrads förnyade talan om rätt till livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring inte avvisas på grund av negativ rättskraft, när talan inte avser samma tidsperiod som prövats i domstols tidigare lagakraftvunna avgörande, vilket följer av regeringsrättens vägledande avgörande i RÅ 2004 ref. 69.

När det gäller sjukersättning så innebär domen att de som sökt icke tidsbegränsad sjukersättning eller enbart sökt sjukersättning, men enbart fått beviljat tidsbegränsad sjukersättning i 18 månader enligt övergångsreglerna, och som har ett undermåligt bevisläge och dåligt processläge, rekommenderas att utnyttja de 18 månaderna till att säkra dokumentation som styrker stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan och att alla rehabiliteringsåtgärder är uttömda (utsiktslösa). Detta eftersom båda processerna, den första som man överväger driva, och den andra som man rekommenderas driva 18 månader senare, rör samma sak. Saken (processföremålet) är i båda fallen icke tidsbegränsad sjukersättning, då båda perioderna överlappar varandra. Det nyss sagda är inte absolut säkert, men det förtjänar att påpekas att rekommendationen bör följas för säkerhets skull. Detta för att inte fastna i den luriga processjuridiska fälla som RÅ 2002 ref. 61 tyvärr innebär. Det sagda gäller i förvaltningsrättsliga tvåpartstvister av tvistemålskaraktär, vilket också påpekas i rättsfallet.

Förvaltningsprocesslagen innehåller inga regler om negativ rättskraft, men tomrummet fylls då alltså ut av bestämmelsen i 17 kap 11 § rättegångsbalken. Se prop. 1971:30, s. 283!

Rättskraft beskrivs såhär på Wikipedia: I tvistmål anses samma sak föreligga om det är frågan om:

• Samma parter (samma som rekvisit 2)
• Samma rättighet/skyldighet (t ex samma avtal)
• Samma tidsperiod (t ex samma hyresperiod när en betalning av hyra ska avgöras)

Men av ett rättsfall från Högsta domstolen, NJA 1999 s. 520, framgår av högsta instansens domskäl att behovet ”av en klar och lättillämpad regel talar med skärpa för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig.” Appliceras detta analogvis helt på sjukförsäkringsprocessen, och det mesta tyder på att så lär blir fallet, så finns inga större utrymmen för tvivel att sakens identitet processrättsligt sett är samma mellan de två processerna där man i båda fallen yrkat på icke tidsbegränsad sjukersättning. Negativ rättskraft gäller dock inte förvaltningsprocesser som saknar tvistemålskaraktär, tex. överklagande om färdtjänst eller hemtjänst. I de senare fallen rör förmånen inte pengar utan samhällsfinansierade tjänster. Man kan alltså förbise RÅ 2002 ref. 61 om man förlorat ett överklagande om hemtjänst, och sen ansökt på nytt och börjat överklaga i en andra rättstvist i länsrätten, trots en tidigare lagakraftvunnen dom som rör samma sak

|

Källor

Per Olof Ekelöf, Rättegång I-VI

Peter Fitger, Kommentar till rättegångsbalken

|

Solidaritetsupproret – dag 96

SGI-skydd är en fundamental förutsättning för att ersättning öht. ska kunna utgå ur sjukförsäkringen i form av både sjukpenning och sjukersättning. Utan SGI saknar man rätt till båda förmånerna, dessutom kan inte heller sjukpenningen beräknas utan SGI.

Huvudregeln är att man inte behåller SGI (sjukpenninggrundande inkomsten) då man upphör att förvärvsarbeta av olika anledningar. Från denna huvudregel finns en del undantag. Ett sådant undantag avskaffades 1 juli 2008 och återinförs 1 januari 2010, i och med att riksdagen väntas besluta om utförsäkringsprogrammet. Se prop. 2009/10:45! Regeln i 3 kap 5 c § lagen om allmän försäkring kommer troligen att återinföras alltså. De som under utförsäkringsprogrammet erhåller aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning behåller sedan SGI-skyddet under programmets gång. Därefter gäller det normala SGI-skyddet på tre månader vid arbetssökande oavsett avsikten med förvärvsavbrottet, se 3 § första stycket punkt 3 i RFFS 1998:12. Jfr även efterskyddstiden i 3 kap 6 § andra stycket socialförsäkringslagen (1999:799).

Efter sex månader kan SGI-skyddet alltså vara förbrukat, detta på en arbetsmarknad där det är extremt svårt för friska personer att få ett arbete.

Förnyad sjukskrivning efter utförsäkringen torde dessutom i första hand förutsätta att de nya hårdare kraven i sjukförsäkringsreglerna är uppfyllda, dvs. bedömningen ska göras mot hela reguljära arbetsmarknaden från sjukdag 1, då man är arbetslös samt med hänsyn till att man normalt får endast 364 sjukpenningdagar under en ramtid av 450 dagar.

Värt att notera är dock att trots avsaknaden av efterskydd av SGI, så förefaller man som bosatt i Sverige vara försäkrad för sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning, eftersom reglerna i 3 kap 6-10 §§ socialförsäkringslagen (1999:799) främst verkar ha avseende på 3 kap 4-5 §§ i samma lag. I såfall gäller bestämmelsen i 3 kap 1 § punkt 3 samma lag, dvs. att ”den som är bosatt i Sverige är försäkrad för sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning.” Och i princip är det inget som utesluter att en ansökan om sjukersättning utreds och beviljas från dag ett, även om nuvarande regeringen genom slopandet av den tidigare ettårsregeln hellre ser att en sådan utredning skjuts upp till en tidpunkt efter ett års sjukskrivning. (se prop. 2007/08:136, sid. 88-89) Det är då också viktigt att framhålla bestämmelsen i 16 kap 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring, som är en typ av preskriptionsregel för sjuk- och aktivitetsersättning, och som säger att sådana förmåner inte får betalas ut för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

Avslutningsvis gäller för rätten till sjukpenning att man ska ha en fastställd SGI som uppgår till minst 24 % av prisbasbeloppet, se 3 kap 1 § lagen om allmän försäkring. SGI fastställs enligt en del regler i 3 kap samma lag, och huvudregeln framgår av 3 kap 2 §. Av formuleringen i 3 kap 2 c § samma lag följer att SGI endast före beräkning av dagersättning ska multipliceras med faktorn 0,97. Avsikten med införandet av multiplikationsfaktorn 0,97 var inte att begränsa rätten till sjukpenning i sig, utan att begränsa kostnaderna för de som trots allt ansågs ha rätt till sjukpenning, se prop. 2002/03:100, sid. 175! Sistnämnda bestämmelse torde därför vara irrelevant vid tillämpningen av 3 kap 1 §.

Vilken juridisk härdsmälta de här lagändringarna innebär annars. Det måste medges att oppositionens lagstiftningsarbete i det här avseendet högst troligen hade varit mera rättssäkert och demokratiskt, i stället ser vi ett hafsverk av en totalt empatifattig regering som är långt bortom pedagogiskt räckhåll.

|

Solidaritetsupproret – dag 95

Här är de hålltider som gäller i lagstiftningsprocessen för introduktionsprogrammet (prop. 2009/10:45). Propositionen finns även här. Socialförsäkringsutskottets betänkande (2009/10:SfU10) kommer att presenteras 2009-12-02. Här är motionerna på propositionen samt de preliminära hålltiderna för riksdagens (inklusive utskottets) behandling av lagändringen enligt riksdagens hemsida:

Beredning i utskottet

• Planerad beredning: 2009-11-12
• Planerad justering: 2009-11-26
• Planerat trycklov: 2009-12-02

Behandling i (riksdags)kammaren

• Planerad bordläggning 1: 2009-12-07
• Planerad bordläggning 2: 2009-12-08
• Planerad behandling: 2009-12-09

|

Prestigevinsten för Reinfeldt samt försäkringskassans förlust i Stockholms tingrätt börjar synas internationellt. Artiklarna är fria att kommentera för den som vill.

|

Utöver de materiella reglerna i en process (muntlig rättegång eller förvaltningsprocess) är det lämpligt att man känner till de formella reglerna för processen, för att maximera möjligheten att vinna gehör för sina talan eller för sin huvudman. De materiella reglerna avser innehållet i de rättsregler som gäller för själva sakprövningen. Med de formella reglerna avses de processrättsliga reglerna som ligger till grund för processen formellt sett. Nedanstående resonemang är de teoretiska resonemangen bakom domstolarnas sätt att värdera bevisen.

|

Rättsfaktum och åberopandebörda

Ett rättsfaktum är en omständighet som är relevant för processen. Tex. så är kanske inte dagsljuset relevant i ett brottmål, men om en trafikolycka inträffar som leder till åtal för vårdslöshets i trafik (1 § lagen om straff för vissa trafikbrott), kan tex. solljusets påverkan över trafiksituationen bli relevant. Att en viss omständighet inträffat är det i regel bäst att låta motparten åberopa, eftersom bevisbördeprinciperna ej sällan hänger samman med vilken part som åberopar omständigheten.

|

Bevisbörda

Utgångspunkten i processen är att den part som åberopar en viss uppgift (rättsfaktum) också har bevisbördan för att uppgiften stämmer. Denna utgångspunkten gäller i de fall då lagtext eller avtalsvillkor tiger om bevisbördans placering. Parts bevisbörda kan emellertid också regleras i lag eller avtal, för att förtydliga vad som gäller, men en sådan lagteknisk åtgärd är alltsomoftast överflödig.

Bevisbördan kan också vara omkastad. Omkastad bevisbörda förekommer antingen genom lagreglering eller avtalsreglering eller genom andra juridiska rättskällor, tex. den juridiska doktrinen. Domstolarna brukar däremot vara mycket försiktiga med att skapa vägledande domar om bevisvärdering, eftersom Sverige sedan rättegångsbalken till största del har lagreglerat principen om fri bevisprövning genom 35 kap 1 § första stycket rättegångsbalken. Ett exempel på lagreglering av omkastad bevisbörda bjuder regeln i 20 a § första stycket konsumentköplagen (1990:932). Denna har sitt ursprung i EU:s konsumentlagstiftning och är skriven såhär: ”Ett fel som visar sig inom sex månader efter det att varan avlämnades skall anses ha funnits vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är oförenligt med varans eller felets art.” Genom att skriva in rekvisitet ””om inte annat visas” har lagstiftaren gjort om rättsregeln till en presumtionsregel, dvs. att man i utgångsläget innan bevis lagts fram, per automatik antar (presumerar) att felet i varan funnits vid avlämnandet, och att bevisbördan därför i praktiken kastas över på näringsidkaren, dvs. motparten om konsumenten väckt talan pga. fel i varan.

Bevisbördan kan också placeras enligt den sk. bevissäkringsteorin. Detta innebär att domstolen lägger bevisbördan för en viss omständighet på den part, som förvisso kanske inte åberopat den men, som före rättstvistens uppkomst kan anses ha haft de bästa förutsättningarna att säkra bevisning till styrkande av omständigheten. Ett typfall är en gäldenär (en person som är skyldig pengar) som reglerar en fordran till en borgenär (den person som gäldenären ska betala). Vid en rättstvist är det antagligen främst borgenären som väcker talan under åberopande av utebliven eller felaktig betalning. Normalt skulle borgenären (kärandeparten) tvingas bevisa detta påstående. Men det skulle vara stötande för rättstillämpningen att lägga en bevisbörda för ett icke-faktum på en part, varför domstolen då i sina överläggningar till dom kommer att placera bevisbördan på gäldenären (svarandeparten) eftersom denna parten har bäst förutsättningar att säkra bevisning, dvs. att styrka betalningen genom att spara kvittot på fordringsregleringen.

I brottmål (mål där rättsföljderna är frihetsberövande, böter, mfl. påföljder enligt tredje avdelningen brottsbalken) gäller dock alltid att åklagaren i utgångsläget har bevisbördan för samtliga omständigheter och tilltalades invändningar i processen, alltså även när den tilltalade gör tex. nödvärnsinvändning. Denna bevisbördeprincip vilar till en del på oskuldspresumtionen i artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen: ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

Omständigheter som är notoriskt erkända behöver man inte styrka. Inte heller behöver man bevisa innehållet i svensk lagstiftning. Detta framgår av 35 kap 2 § rättegångsbalken.

|

Bevisstyrka

När man väl fastställt vem som har bevisbördan för en viss omständighet, går man vidare i bedömningen av vilka krav man ska ställa på bevisningen kring den åberopade omständigheten.

Så länge lagar och avtal tiger om beviskravet, gäller principen om att övervägande skäl ska tala för att parten har uppfyllt sin bevisbörda. Det innebär teoretiskt sett att skälen för beviskravets uppfyllande i vart fall nätt och jämnt väger över skälen emot.

Är beviskravet annorlunda, är det i regel lag- eller avtalsreglerat. Som exempel kan nämnas 2 kap 1 § första stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Skärpningen av arbetsskadereglerna 1993 innebar i stort sett att beviskraven höjdes så att en arbetsskadas orsakssamband med arbetet skulle anses styrk om det med ”hög grad av sannolikhet” visade sig styrkt. 2002 sänktes beviskravet från ”hög grad av sannolikhet” till ”övervägande skäl”. Där ligger beviskravet kvar i dagsläget. Som kuriosa kan påpekas att lagändringen 2002 även innebar att den sk. tvåstegsbedömningen slopades och att bedömningen i stället skulle göras i ett enda sammanhang av alla faktorer i skadeinverkan. Beviskravet kan också sänkas. Nivån på lag- eller avtalsreglerade beviskrav beror på hur skrivningen ser ut.

I brottmål gäller dock det högsta beviskravet som svensk rätt uppställer. Åklagaren ska styrka samtliga gärningsmoment ”bortom rimligt tvivel”. Denna princip är inte direkt lagreglerad i svensk rätt, men har också en del av sitt ursprung i rättstatens principer, liksom åklagarens bevisbörda enligt artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen. Vissa lägre beviskrav gäller emellertid för häktning av misstänkta, se 24 kap 1-2 §§ rättegångsbalken (på sannolika skäl misstänkt, dvs. den starkare misstankegraden) och 24 kap 3 § rättegångsbalken (endast skäligen misstänkt, dvs. den svagare misstankegraden). Kanske får jag tillfälle längre fram att gå in på åklagarens beviskrav för häktning.

|

Prövningstillstånd

Högre instanser brukar kräva prövningstillstånd för prövning av sakfrågan. Med tanke på den fria bevisprövningen enligt 35 kap 1 § rättegångsbalken är domstolarna emellertid extremt sparsamma med att ge prövningstillstånd i bevisvärderingsfrågor. I annat fall skulle de högre instanserna motverka underrätternas möjlighet att fritt ta ställning till de bevis som parterna åberopat.

|

Avsaknad av bevis

Om en part påstår något om en viss omständighet utan att bevis styrker omständighetens innehåll och motpart inte kan motbevisa påståendet heller, så är det värt att särskilt notera regeln i 35 kap 4 § rättegångsbalken: ”Underlåter part  …  att besvara för utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande.” I regel innebär detta att om motparten i en skriftväxling påstår en omständighet som han eller hon inte styrker, behöver man bara bestrida uppgiften för att bevisvärdepunkten ska återgå till utgångsläget kring berörd omständighet.

|

Principernas tillämpningsområde

Det ovan nämnda tillämpas i förstone i allmänna domstolar (tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen), men får även anses utöva ett analogiskt inflytande över andra processformer. Så tex. i förvaltningsdomstolarna, där normalt förvaltningsprocesslagen gäller, men där rättegångsbalken fyller ut luckorna i förvaltningsprocesslagen. Se prop. 1971:30, s. 283! Sådan utfyllande tillämpning ska dock göras med viss försiktighet, men principiellt finns det sällan starka skäl emot en sådan analogisk rättstillämpning.

 

Källor

Per Olof Ekelöf, Rättegång I-VI

Peter Fitger, Kommentar till rättegångsbalken

|

Solidaritetsupproret – dag 85

Ja, vad mer kan man säga egentligen om Albin som riskerar att dö om han ramlar? Men ändå anser försäkringskassan att han inte är allvarligt sjuk! Hur länge ska förföljelsen av sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper tillåtas pågå? Hur lång tid ska jakten på sjuka behöva pågå innan svenska folket inser det absurda i det nya sjukförsäkringssystemet?

|

Solidaritetsupproret – dag 84 – del 2

Ökad rättssäkerhet i sjukförsäkringen är kanske inte så lätt alla gånger, men man måste börja diskussionen någonstans. Diskussionen bör också omfatta funktionsbedömningen av rätten till sjukersättning samt återinförande av tidsbegränsad sjukersättning i modifierad form som en tydligare övergång till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller, om arbetsprövningar visar att rehabiliteringar är utsiktslösa, en tydligare återgång till sjukersättning, då i icke tidsbegränsad form. Man kan också införa ett sanktionssystem enligt trappstegsmodellen med mönster från a-kassan (se 45 a § lagen om arbetslöshetsförsäkring), så att en försäkrad inte förlorar hela sjukförmånen pga. misslyckade arbetsprövningar.

Det här inlägget behandlar till en början enbart funktionsbedömningen vid bedömningen av rätten till sjukpenning och utgör alltså enbart ett första underlag för de som har synpunkter och vill vidareutveckla modellen eller tankegångarna i den.

|

Nu gällande regler för bedömningen av arbetsförmåga för rätten till sjukpenning 3 kap 7 § lagen om allmän försäkring |		Processjuridikbloggens förslag till regler för bedömningen av arbetsförmåga för rätten till sjukpenning 3 kap 7 § lagen om allmän försäkring |
7 § Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.		7 § Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
■ Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning.		■ Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.
■ Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.		■ Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det beaktas 1. om skäl talar för att den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde, 2. om skäl talar för att faktorer i arbetsmiljön föranlett, påverkat eller försvårat sjukdomsbilden eller symtomen hos den försäkrade och i så fall på vilket sätt.
■ Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det även beaktas om den försäkrade kan försörja sig efter en omplacering till annat arbete hos arbetsgivaren.		■ Vid bedömningen av arbetsförmågan hos en försäkrad som vid insjuknandet var helt arbetslös ska bedömningen i stället göras i förhållande till den lokala arbetsmarknaden enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
■ Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom, om det inte finns särskilda skäl mot det, beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.		■ Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom, om det inte finns särskilda skäl mot det, beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete i ett normalt förekommande arbete på den nationella arbetsmarknaden i övrigt, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
■ Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga som anges i femte stycket.		■ Oavsett vad som framgår av tredje-femte styckena ska den försäkrade alltid anses ha nedsatt arbetsförmåga till den del han eller hon inte har rätt till ersättning enligt 22 kap. eller ersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och till den anslutande bestämmelser, förutsatt att skäl i övrigt enligt intyg som framgår av 8 § andra stycket talar för nedsättning av arbetsförmågan.
■ I de fall den försäkrade är i behov av någon åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap., ska bedömningen enligt tredje-sjätte styckena göras med beaktande av den försäkrades arbetsförmåga efter en sådan åtgärd.		■ I de fall den försäkrade är i behov av någon åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap., ska bedömningen enligt tredje-sjätte styckena göras med beaktande av den försäkrades arbetsförmåga efter en sådan åtgärd.
■ När det beräknas hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt tredje-sjätte styckena ska dagar i sjukperioder läggas samman, om den försäkrade 1. har förvärvsarbetat under en period om mindre än 90 dagar mellan sjukperioderna, eller 2. inte har förvärvsarbetat alls mellan sjukperioderna.		■ När det beräknas hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt tredje-sjätte styckena ska dagar i sjukperioder läggas samman, om den försäkrade 1. har förvärvsarbetat under en period om mindre än 90 dagar mellan sjukperioderna, eller 2. inte har förvärvsarbetat alls mellan sjukperioderna.
■ Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde-sjätte styckena ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.		■ Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt denna paragraf ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.
■ Vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning för tid under vilken han eller hon annars skulle ha uppburit föräldrapenning, ska arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdomen.		■ Vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning för tid under vilken han eller hon annars skulle ha uppburit föräldrapenning, ska arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdomen.
■ Om den försäkrade uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt denna lag eller särskild efterlevandepension enligt lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, ska vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för den sjukersättning, aktivitetsersättning, pension eller livränta som utges.		■ Om den försäkrade uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt denna lag eller särskild efterlevandepension enligt lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, ska vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för den sjukersättning, aktivitetsersättning, pension eller livränta som utges.
■ För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av 16 a kap. 2 § ska nedsättningen av arbetsförmågan, om det inte går att avgöra under vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen är hänförlig, i första hand anses hänförlig till sådant förvärvsarbete som avses i 16 a kap. 2 §.		■ För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av 16 a kap. 2 § ska nedsättningen av arbetsförmågan, om det inte går att avgöra under vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen är hänförlig, i första hand anses hänförlig till sådant förvärvsarbete som avses i 16 a kap. 2 §.
■ För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av bestämmelserna i 16 a kap. 2 § ska bedömningen enligt elfte stycket alltid göras som om sjukersättning och livränta utges med oavkortade belopp. Lag (2008:861).		■ För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av bestämmelserna i 16 a kap. 2 § ska bedömningen enligt elfte stycket alltid göras som om sjukersättning och livränta utges med oavkortade belopp. Lag (2008:861).

|

Korta kommentarer till förslaget

Den andra delen av tredje stycket flyttas till andra stycket av redaktionella skäl.

I nya tredje stycket införs ett rekvisit för att sänka beviskravet för rätten till sjukförmåner. I de fall där lagtexten tiger om beviskravet gäller normalt att övervägande skäl ska tala för påståendena som en part gör gällande. Genom att föra in rekvisitet ”skäl” sänker man beviskravet för att styrka rätten till sjukpenning. ”Skäl” torde vara det lägsta beviskravet i svensk rätt.

I nya tredje stycket punkt 2 förs arbetsmiljöfaktorer in som en del av påverkan på arbetsförmågan. I sådana fall där tex. kränkande särbehandling förekommer ska man inte behöva driva kravet på omplacering allt för långt, eftersom problemet i arbetsmiljön då många gånger kan antas kvarstå.

I nya fjärde stycket föreslås att bedömningen av arbetsförmågan hos arbetslösa som är sjuka ska begränsas till den lokala arbetsmarknaden, eftersom man som sjuk inte kan jämföras med en frisk arbetslös som har något ”större” möjligheter att röra på sig, samt eftersom de som har arbete bedöms lokalt (båda skälen alltså pga. principen att lika fall ska behandlas lika), dvs. mot sin arbetsgivare. Det borde inte heller vara rätt med krav på att söka arbete nationellt för rätt till a-kassa, men den frågan kan kanske lyftas fram senare? Regeringen ska ha lagstiftningskompetens för att precisera vad som menas med lokal arbetsmarknad, men detta begrepp ska då inte förväxlas med regional arbetsmarknad, som är ett vidare begrepp. Lokal arbetsmarknad kan dessutom fastslås i förarbetena först, och då avse hemvistkommunen samt samtliga angränsade kommuner.

I femte stycket görs en återgång till begreppet ”normalt förekommande arbete” samt markeras att det är enbart den nationella arbetsmarknaden som gäller, för det fall man annars skulle börja resonera om att mäta arbetsförmågan mot hela EU:s arbetsmarknad.

I nya sjätte stycket införs en regel som ska förhindra ”fall mellan stolarna”, så att man antingen ska ha rätt till sjukförmån eller till arbetslöshetsförmån. Om tidsbegränsad sjukersättning återinförs i modiferad form, kan man lösa den juridiska gråzonen med sådana här överlappningsbestämmelser.

Allt detta givetvis tills en parlamentarisk utredning om en mera hållbar sjukförsäkring tillsatts.

|

Solidaritetsupproret – dag 84 – del 1

Direktörernas maktmissbruk kan sägas vara jämförbart med korruption. Man ska se upp med ”affärer” och ”gräddfiler”. Men nu påstås det att fler kan ifrågasätta gräddfilerna för eliten. Bra! Vem ifrågasätter då statsmaktens skapande av en låglönemarknad, en arbetsgivarnas gräddfil på arbetsmarknaden, där sjuka, arbetslösa och andra socialt utsatta definitivt kommer bli lovliga byten för vinsthungriga företag och för de som vill utnyttja smärtpatienter till städhjälp i sina hem? Gör Dagens Nyheter detta? Knappast! Då riskerar denna moderata högtalare sitt  presstöd.

När ska svensken sätta ner foten och ryta ifrån att nu får det vara nog? Mer än nog!

|

Det är nu bara lite mer än en vecka kvar tills vi får läsa Anna Hedborgs utredning av arbetsförmågebegreppet (tilläggsdirektiv 2009:33). Det ska bli intressant att granska denna utredning fr a ur juridiskt perspektiv.

|

Ett intressant beslut av Justitiekanslern (JK) om skadeståndsanspråk för felaktig handläggning av ett ärende hos försäkringskassan. Tänker du begära skadestånd, glöm inte att yrka på ränta enligt räntelagen på beloppet.

|

Vid bedömningen av rätten till sjukersättning ska behandlande läkare skriva ett läkarutlåtande om hälsotillstånd (LOH). Av LOH ska det framgå

för hur lång tid arbetsförmågan hos den försäkrade är nedsatt av medicinska skäl,

på vilket sätt individens hinder och resurser påverkar hans eller hennes förmåga att arbeta

en redovisning av resultat av de undersökningar och utredningar som gjorts, så att försäkringskassan kan härleda sjukdomarnas och/eller symptomens diagnoser, helst enligt ICD-10, samt att

det väsentligaste är att det så tydligt som möjligt framgår vad den försäkrade inte kan utföra på grund av sitt tillstånd, dvs. funktionsbegränsningarna, helst angiven enligt ICIDH.

Vid bedömningen av rätten till sjukersättning ska behandlande läkare skriva ett läkarutlåtande om hälsotillstånd (LOH). Av LOH ska det framgå

• för hur lång tid arbetsförmågan hos den försäkrade är nedsatt av medicinska skäl,
• på vilket sätt individens hinder och resurser påverkar hans eller hennes förmåga att arbeta
• en redovisning av resultat av de undersökningar och utredningar som gjorts, så att försäkringskassan kan härleda sjukdomarnas och/eller symptomens diagnoser, helst enligt ICD-10, samt att
• det väsentligaste är att det så tydligt som möjligt framgår vad den försäkrade inte kan utföra på grund av sitt tillstånd, dvs. funktionsbegränsningarna, helst angiven enligt ICIDH.

Ovanstående är förvisso medicinska grunder, men de sammanfaller även med de juridiska vid överklagande. Detta eftersom bedömningen i förvaltningsdomstolarna ska döma enligt gällande rätt, där förutsättningarna för rätten till sjukersättning bla. är diagnoserna och deras funktionsbegränsningar regleras. Diagnoskoder och diagnosernas inverkan på arbetsförmågan bör därför lämpligen föras in under grunderna i processhandlingarna, tex. överklagandeskriften.

Källa: Försäkringskassan

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 8

Utförsäkrade skulle ju inte behöva söka socialbidrag. För säkerhets skull har jag tagit en skärmdump av artikeln, om den skulle ”råka” försvinna från den Moderata högtalaren Dagens Nyheters hemsida. Ändå så ökar socialbidragen. Och detta, väl att märka, innan sjukskrivna kastats ut i introduktionsprogrammet, som ju kan ge så lite som 223 kronor per dag, räknat på fem dagar i veckan. Kan Husmark visa de utförsäkrade hur man snickrar ihop en hushållsbudget av cirka 5000 kronor per månad? Utan socialbidrag? Vilken verklighet lever Husmark och hennes medlöpare i egentligen?

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 7

”Försäkringskassan har trappat upp jakten på fuskare i år”, skriver Dagens Nyheter på sin hemsida.

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 6

Den 16 oktober var det konferens mellan EU och Kina om socialförsäkringar!

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 5

Detta enligt prop. 2009/10:42. Hur ökade jobbskatteavdrag skall öka incitamenten för arbetsgivare att anställa mer personal är för mig ett mysterium. Ålderspensionärerna kan dock glädja sig åt ytterst blygsamma skattesänkningar, se prop. 2009/10:29.

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 4

Läs mera här!

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 3

IF Metall i Södertälje: ”Alla ska ut i jobb fast det inte finns några”!

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 2

Arbetslöshetskassornas Samorganisation har en översikt om övergången från sjukskrivning till låglönemarknaden, förlåt, arbetsmarknaden. Öppnas direkt i pdf-format.

|

Solidaritetsupproret – dag 82 – del 1

I rätt riktning men långt kvar.

|

Solidaritetsupproret – dag 80

Och inte broar mellan sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. En låglönemarknad för utnyttjande av desperata sjuka och svaga, det är vad man i verkligheten är ute efter att skapa. Den obehagliga verkligheten av massutförsäkringar kryper allt närmare. Att man hjälper sjuka säger man mest för att övertyga sig själva.

|

Solidaritetsupproret – dag 79 – del 2

”Den som strider mot Försäkringskassan i länsrätten kan få betala tiotusentals kronor ur egen ficka. Domstolsverket är kritiskt till detta och regeringen ser nu över reglerna för rättshjälp”. (Dagens Nyheter)

Menar regeringen allvar med översynen, som Domstolsverket verkar ha tryckt på för, så är detta lovvärt. Sjuka, arbetsslösa, socialbidragstagare mfl svaga grupper är ofta redan ekonomiskt utblottade och har svårt att tillvarata sina juridiska rättigheter mot den juridiska jätten som försäkringskassan är.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 79 – del 1

”Det kan löna sig att överklaga Försäkringskassans beslut. Vart tionde ärende om sjukpenning ändras efter omprövning och vart fjärde ärende ändras i länsrätten.” (Dagens Nyheter)

Tveka därför aldrig att överklaga avslag från försäkringskassan! Här på bloggen finns en del information om hur du går till väga för att överklaga försäkringskassans beslut.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Tänker du utnyttja rotavdraget i höst? Läs artikeln om hur avdraget kan missbrukas. Rotavdraget regleras materiellt sett i 67 kap. inkomstskattelagen (1999:1229). Förarbetena till rotavdraget i nuvarande form hittar man främst i prop. 2008/09:77 och prop. 2008/09:178.

Sedan den 8 december 2008 kan man som bekant göra skatteavdrag för hushållsarbete. Den 1 juli 2009 vidgades möjligheterna till rotavdrag till att gälla även rotarbeten i bostadsrätt (67 kap 13 b § inkomstskattelagen), samt infördes den sk. faktureringsmodellen (6 § lagen [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete). I stället för att vänta till deklarationen under taxeringsåret (året efter beskattningsåret) så kan man avtala med utföraren om att endast halva arbetskostnaden betalas kontant. I så fall får utföraren begära resterande belopp av Skatteverket. Rotavdraget gäller endast för arbetskostnaderna (jfr 67 kap 18 § andra stycket inkomstskattelagen). Men man kan inte få rotavdrag för arbetskostnader som överstiger slutlig skatt och taket går vid 50 000 kronor per beskattningsår (67 § 19 § andra stycket inkomstskattelagen).

Jag vill därför starkt rekommendera de som funderar på att utnyttja rotavdraget enligt faktureringsmodellen att också strax före arbetets utförande begära ett förhandsbesked med saldo enligt faktureringsmodellen (19 § tredje stycket lagen [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete).

Ju mer aktuellt förhandsbesked, desto med fördelaktigt är detta både för dig själv som köpare och för utföraren.

|

No Swedish version available!

Ingen svensk version tillgänglig!

The Solidarity Insurrection – day 67

The Swedish National Insurance Office recently estimated that some 50 000 people today living on sickness compensation will be excluded from the national insurance system next year. This will happen regardless if these people have any remaining working capacity or not. Thus people with severe pains or other severe medical conditions are about to be forced to work instead of being given the opportunity to recover.

This might also be only the beginning. There is now a statement indicating that 100,000 – 200,000 people living on early retirement compensation might be excluded from the national insurance system over the next 5-10 years. On 14th May this year the Swedish newspaper Göteborg-posten wrote on their webpage:

“The OECD average of people of working age living on early retirement compensation is 6 per cent. In some countries, including Sweden, the proportion is nearly 10 per cent.”

Unfortunately, but not surprisingly, this article has been removed from their webpage. Thus there is no longer any independent mass media in Sweden, since the newspapers get economic support from the Swedish state. Furthermore, due to Swedish copyright law I have no possibility to publish the screenshot or the html file of the article on this blog.

For translation to English, please use the Google translation service using the ”svenska > engelska” alternative!

Further information on The Solidarity Insurrection!

 |

Solidaritetsupproret – dag 67

”De omkring 50 000 personer som blir av med sin sjukpenning eller sjukersättning nästa år kan inte garanteras någon ersättning i skarven vid övergången till Arbetsförmedlingen. Det säger Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender.” Det skriver Sveriges radio på sin hemsida.

Och om de börjar arbeta så kan det finnas hinder mot återgång i sjukförsäkringen: ””Och för drygt 2 000 av dem finns ingen ersättning alls eftersom de inte längre har någon sjukpenninggrundande inkomst.”

En liten förklaring till hur sjukersättning och aktivitetsersättning beräknas. Inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning beräknas i förstone emellertid inte på sjukpenningsgrundande inkomst, SGI, utan utgår från fastställandet av pensionsgrundande inkomst, PGI, (8 kap 1 § lagen om allmän försäkring) samt beräknas utifrån en antagandeinkomst (8 kap 3-8 §§ lagen om allmän försäkring) inom en i lagtexten angiven ramtid (8 kap 2 § lagen om allmän försäkring) som om man skulle ha arbetat i stället för att få sjukersättning. Om man saknar PGI får man i stället sjukersättning på garantinivå (9 kap lagen om allmän försäkring). Garantinivån för sjukersättning framgår av 9 kap 8 § lagen om allmän försäkring och beror på prisbasbeloppets nivå. För 2009 är prisbasbeloppet  42 800 kronor enligt förordningen (2008:753) om prisbasbelopp och förhöjt prisbasbelopp för år 2009 och för 2010 är det 42 400 kronor enligt förordningen (2009:924) om prisbasbelopp och förhöjt prisbasbelopp för år 2010. Det innebär alltså att sjukersättning på garantinivå för 2009 är 102 720 kronor per år och för 2010 är det 101 760 kronor som gäller. Ggarantinivån sjunker med 960 kronor pga. det sänkta psibasbeloppet för 2010. För de med aktivitetsersättning är garantinivåerna ännu lägre enligt 9 kap 9 § lagen om allmän försäkring.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 66

… träffa de här barnen om deras föräldrar utförsäkras? Ja, det kan man fråga sig. Svaret är givetvis ett klart och blankt nej. Ryggradslösa utförsäkringspolitiker och utförsäkringstjänstemän (framför allt på departement) är inte precis välkända för att vilja/våga möta sina offer för utförsäkringslagen och se dem i ögonen. Speciellt inte Husmark, som bara föredrar rampljuset när hon får medhåll och ryggdunkar.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 65 – del 3

I departementspromemorian Ds 2009:46 görs en modifiering i 17 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring med följande tillägg: ”För en sökande som varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom gäller dock att den överhoppningsbara tiden får omfatta högst tio år vid beviljande av en ny ersättningsperiod.”

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 65 – del 2

På TCO:s hemsida skriver man bla. att man vet att ”Försäkringskassan på grund av de oklara reglerna varit ganska generös när man provat deras arbetsförmåga gentemot hela arbetsmarknaden.” Såhär är det innan rättsläget stabiliseras genom vägledande domar i regeringsrätten och i enstaka fall i kammarrätten. Allt annat än en uppstramning av regeltillämpningen i rehabiliteringskedjan är ett önsketänkande. Om inte reglerna skrotas förstås.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 65 – del 1

Nästa socialförsäkring för ”renovering” är arbetsskadeförsäkringen. Inte heller helt oväntat så ingår där Anna Hedborg bland de omtyckta och refererade proffstyckarna. Och man menar att dagens arbetsskadeförsäkring ”motverkar återupprättandet av arbetslinjen.” Jag ser nu att vi hamnat i en ständigt nedåtgående spiral av urholkningar i trygghetssystemen, där ingen u-sväng i avvecklingen är i sikte. Tyvärr.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 63

En hel del av de som sjukskrevs före rehabiliteringskedjans tillkomst blev sjukskrivna pga. att faktorer i arbetsmiljön. Arbetsmiljön är ju dock inte känd för att ha blivit bättre, tvärtom så skär statsmakten bara ner på arbetsmiljöskyddets område. Frågan är då hur de som inte klarade gårdagens arbetsmiljö nu plötsligt med en fingerknäpp ska klara dagens försämrade arbetsmiljö och den ökade stressen?

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 61

En del av de som utförsäkras efter att period med tidsbegränsad sjukersättning upphör och som hamnar i åtgärder genom arbetsförmedlingen ska senare kunna återgå till sjukersättning tillsvidare. Men hur det blir med AFA-försäkringen som en del uppbär parallellt med sjukersättningen är en annan sak. Det är viktigt att tänka på att efterskyddstiden i dagsläget är 720 dagar enligt 7 § i försäkringsvillkoren på sidan 17-18. Dröjer återvändandet till sjukersättningen mer än två år så har man alltså förbrukat efterskyddstiden och står utan denna tilläggsförsäkring. Å andra sidan bör man då har större möjligheter att kunna erhålla bostadstillägg enligt lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Författaren till boken ”Retorik för jurister” är Mikael Persson, själv både jurist och retoriker. Boken rekommenderas varmt för de som har en djupare juridisk analysförmåga, och som håller på i någon omfattning med processande. Boken bör också finnas i välsorterade bibliotek och kanske kan lånas genom fjärrlån?

|

Att högre tjänstemän inte saknar brist på idéeer och uppslag till vad man kan utnyttja och missbruka arbetslösa för, det framgår av den här skakande berättelsen om en enhetschef i Landskrona kommun. Ska vi säga att det kanske rentav är en bättre merit i cv:n att vara uppfinningsrik än att ha en god kompetense. Eller så sitter kompetensen främst i den goda uppfinningsrikedomen. Eller tjänar enhetschefen för lite för att ha råd att betala åtminstone för vanliga arbetare inkl. rot-avdrag? Hon lät som sagt socialbidragstagare fälla träd på hennes tomt.

|

Solidaritetsupproret – dag 57

Anarkister förknippas i regel med vänsteranhängare och punkare. Men finns det inte andra ideologiska anarkismfalanger?

Vi har tex. de högerfolk som tycker att skatter är stöld och som därför försöker att undkomma skatt även med olagliga medel. En del av dessa kan man säkerligen kalla högeranarkister.

Sen har vi de folkvalda anarkisterna, det är de som är valda av folket, för folket, men skiter i folket, och framför allt struntar i de arbetslösa, sjuka, svaga och andra utsatta grupper. Och vi har tjänstemanna-anarkisterna i deras släptåg. Även om det inte är så fint att kallas anarkist, så är det icke desto mindre just precis vad dessa folkvalda och tjänstemän är. En typ av anarkister som verkar ha tömt skallen helt på empati.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

För de som omfattas av åtgärder i jobb- och utvecklingsgarantin gäller bestämmelserna i förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin. Det intressanta med den här förordningen är för det första att den är vagt skriven, och för det andra att det råder fullföljdsförbud enligt 22 a § i förordningen. När det gäller tvångssysselsättning för socialbidragstagare var politikerna inne på resonemanget om tvångsarbete enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (se prop. 1996/97:124, s. 172)

Det man tänkte på var artikel 4 i konventionen som handlar just om tvångsarbete. Såhär står det i artikeln som Sverige är förpliktat att följa:

Artikel 4 – Förbud mot slaveri och tvångsarbete
1. Ingen får hållas i slaveri eller träldom.
2. Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.
3. Med ”tvångsarbete eller annat påtvingat arbete” enligt denna artikel förstås inte
a) arbete som vanligtvis utkrävs av den som är frihetsberövad i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 i denna konvention eller som är villkorligt frigiven från sådant frihetsberövande,
b) tjänstgöring av militär art eller, i länder där samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring beaktas, tjänstgöring som i dessa fall utkrävs i stället för militär värnpliktstjänstgöring,
c) tjänstgöring som utkrävs när nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd,
d) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna.

Enligt punkt 3 utgörs inte påtvingat arbete utan ersättning eller sådant arbete med usla ersättningar något undantag. I rättsfallet van der Mussele ./. Belgien, Ser. A Vol. 70 prövade Europadomstolen i Strasbourg frågan med utgångspunkt i ILO–konventionen nr. 29 om tvångsarbete m.m. och prövade därvid om arbetet hade utkrävts under hot om straff samt om klaganden kunde anses ha utfört arbetet frivilligt. Rättsfallet ställer alltså upp två rekvisit för att vara tillämplig. Dels sanktionsrekvisitet, dels frivillighetsrekvisitet.

Fallet, som prövades med utgångspunkt i ILO-konventionen nr 29, gällde en advokat som tvingades utföra arbete utan ersättning, och vid underlåtenhet hade inträde i det belgiska advokatsamfundet inte varit möjligt. Sanktionsrekvisitet ansågs vara uppfyllt eftersom klaganden löpte risk att inte bli antagen som medlem av det belgiska advokatsamfundet om han vägrade utföra arbetet. När det gällde frivillighetsrekvisitet fann domstolen att det faktum att klaganden vetat om kravet på obetalt arbete inte automatiskt medförde att han godtagit detta. Istället gjorde man en proportionalitetsbedömning varvid man ”prövade om den börda klaganden ålades genom kravet på obetalt arbete stod i rimlig proportion till fördelen av att vara verksam som advokat och om man i ljuset därav kunde tala om frivilligt arbete.”  (se Infolex, not 12 till SFS 1994:1219, 2000 som alltjämt torde äga juridisk giltighet) Det är den här proportionalitetsbedömningen som är lite oklar vad gäller tvångsmässig sysselsättning för socialbidragstagare och för de i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3.

Eftersom det råder fullföljdsförbud enligt 22 a § förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin så måste man juridiskt sett angripa problemet med hänvisning till 3 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223) och då under åberopande av brott mot artikel 4 i konventionen samt under åberopande av de formella reglerna i artikel 6 (rätten till domstolsprövning, som svwenska staten kommer att göra gällande giltighet endast vid ekonomiska förmåner, men detta resonemanget är juridiskt sett tveksamt) och artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel).

Eftersom man enligt artikel 35 punkt 1 i konventionen måste uttömma alla nationella rättsmedel (genom länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten då beslut av arbetsförmedlingen är ett förvaltningsbeslut), är det alltså lämpligt att man åberopar konventionen redan i sitt överklagande. Efter sista instans avslagit överklagandet utan att beakta konventionen på det sätt man åberopat, har man sex månader på sig att klaga hos Europadomstolen i Strasbourg, detta också enligt artikel 35 punkt 1 i konventionen. Hur man går till väga med ett klagomål i övrigt framgår av domstolens hemsida. Klicka på Applicants, där finns sedan ytterligare länkar samt information på svenska, vad man ska tänka på vid klagomål. Enligt artikel 34 är det möjligt att göra en gruppanmälan av enskilda som känner sig drabbade av konventionsbrott.

Man får också ta i beaktande att man riskerar att få betala en del kostnader enligt domstolsstadgan (Rules of Court). Detta gäller tex. kostnader för vittnen och sakkunniga som man själv åberopar enligt regel A5 punkt 6 på sidan 53. Det finns också begränsade möjligheter till rättshjälp via domstolen, enligt regel 92-93 på sidan 46. De rättsföljder som kan bli aktuella vid konventionsbrott kan man läsa om på sidan 63 och framåt, bla. skadestånd (damages). Jämför artikel 41 i konventionen.

|

Det är en vettig fråga som Margareta Tiger ställer enligt Whipash-nyheter. Men ett vettigt svar kan man inte förvänta sig. Inte från politikerna i alla fall. Det verkliga svaret är att ersättningen krymper drastiskt och att staten därmed sparar pengar. Det är det incitamentet som makthavarna har ändringarna.

|

Sänkt a-kassa får arbetslösa ta jobb snabbare! Men det är ofta låglönejobb. Helt enligt de politiska ritningarna.

|

Nu ska ytterligare en del ha gräddfil in i a-kassan. Tidigare var det alla de som lämnade a-kassan pga. de förhöjda avgifterna, som fick snabbvägar tillbaka till a-kassan. Regeringen upptäckte att det hade kunnat bli deras fall. Men detta är inga långsiktiga lösningar. Långsiktiga politiska lösningar är inte längre Alliansens starka sida, tydligen. Nere i Skåne län tänker man försöka sysselsätta alla utförsäkrade i arbete. Men det är en stark region, hur är det med övriga Sverige där tusentals utförsäkrade kommer att tvingas gå ner i inkomst?

De som menar att man kan leva på 223 kronor eller kanske 320 kronor per dag före skatt kan ju själva visa vägen hur man kan hushålla med så lite pengar.

Men ärligt talat, är oppositionen mycket bättre?

|

Solidaritetsupproret – dag 50

Resurs påskupprop – dag 549

Sociala medborgargardet – dag 92

Genom sjukförsäkringsreformen 2008, där grundtanken att aktivera människor kanske inte är problemet utan där problemet snarare består av synsättet att genom en diagnosbaserad sjukförsäkring utförsäkra folk, kommer sannolikt att göra den här regeringen herostratiskt ryktbar. Det framståe som alltmer tydligt att man vill skapa en växande tillgång på arbetskraft, för att på så sätt pressa ner lönerna. Detta enligt den ekonomiska teorin om tillgång och efterfrågan. Ju fler arbetstagare det finns i förhållande till lediga jobb, desto mer får man anta att arbetstagarna är beredda att gå ner i lön. Vi såg ju exempel på det i höstas när arbetstagare tom. med fackets välsignelse gick ner i lön bara för att behålla jobben. Om detta är en godtagbar lösning kortsiktigt vill jag låta vara osagt, men det får inte bli en permanent lösning på jobbkrisen. Sjuka människor hör inte hemma på Arbetsförmedlingen. Den här regeringen har med en allt tydligare fräckhet visat att man inte förstår de mest grundläggande principerna om hur samhället och dess medborgare ska tas om hand.

Är det en ödets ironi kanske att Resurs påskupprop som startades 20 mars 2008 går in på dag 550 imorgon? Det är också endast 550 dagar som man har rätt till sk. förlängd sjukpenning (från dag 365 till dag 914 i sjukperioden).

Den 27 september går Sociala Medborgargardet in på dag 100, detta nätverket startades av en man med stort civilkurage, Mats Eriksson i Sandviken den 20 juni i år.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Det finns trots allt elände i sjukförsäkringen ett par ljusglimtar i departementspromemorian Ds 2009:45 (Stöd till personer som lämnar sjukförsäkringen – kompletterande förändringar i lagen om allmän försäkring) som nu ska ut på remissrunda innan det blir till en proposition. Är detta kanske en bit valfläsk?

I och med Ds 2009:45 så återinförs SGI-skyddet som tidigare stod i 3 kap. 5 c § lagen om allmän försäkring, dock nu reglerat i 3 kap. 5 c-d §§ lagen om allmän försäkring. Se sidan 56-57 i Ds 2009:45. Enligt övergångsreglerna kommer detta återinförande av SGI-skyddet efter avslutad aktivitets- och sjukersättningsperiod dock inte de tillgodo som utförsäkrats efter 1 juli 2008 men före december 2009. Kanske borde man kräva ett retroaktivt SGI-skydd för denna grupp av utförsäkrade?

En annan intressant reflektion som jag gör i och med Ds 2009:45 är att normkonflikten mellan lagtext och förarbeten beträffande fortsatt sjukpenning nu undanröjs i och med omskrivningen av 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring.Se sidan 55-56 i Ds 2009:45. Hittils har det funnits en möjlighet för försäkringskassan att utnyttja normkonflikten enligt principen lex specialis.

|

Solidaritetsupproret – dag 24

Den riktiga verkligheten, verklighetens verklighet, om sönderslagningen av svenska välfärden, om statsmakternas behandling av sjuka och svaga, börjar tydligen sakta men säkert spridas utanför Sverige. Processjuridikbloggen har de senaste veckorna haft några unika besökare från, Spanien, Storbritannien, Tyskland och USA, detta utöver flertalet besökare från Sverige förstås. Det är nyttigt för omvärlden att få en mera korrekt bild av regeringarnas (nuvarande och förra) antipatiska politik gentemot sjuka och svaga. Processjuridikbloggen kommer därför fortsätta att blogga på engelska om utförsäkringskedjan.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Sverige har att beakta FN:s barnkonvention från 1989. Den nya tidens ström att låta gömda människor få tillång till skola och kanske sjukvård är ytterst lovvärd. Jag säger bara en sak: Ingen är illegal!

|

Solidaritetsupproret – dag 19

Man förstår ärligt talat inte de som ställer in sig i ledet av förföljare av sjuka och utsatta i samhället. För enligt en TCO-artikel vill man tydligtvis både att sjuka ska arbeta och att sjuka sedan inte ska kunna anställas av arbetsgivare. Och TCO är ju inget LO-förbund, det är tjänstemannafacket som presenterar detta angående utförsäkringslagen. En hel del av de tillfrågade hamnar säkert i båda dessa svarskategorier. Så då förstår vi lite lättare vad agendan egentligen är mot sjuka och svaga. För merparten av förföljarna handlar det inte om att hjälpa sjukskrivna ut från ”utanförskap” utan det handlar mer om att slänga in rejäla hästsparkar i de som redan ligger ner. Att ställa dessa människor på socialkontoret. Att skapa ett 2/3-samhälle, där det är vi och dom. Det är ju normalt sett otroligt fult att sparka fysiskt på en liggande person på trottoaren, så vad är den principiella skillnaden gentemot förföljarnas hästsparkar mot sjuka och svaga? Vidare finns det inga principiella skillnader mellan etnisk rensning och social rensning!

Mer information om solidaritetsupproret!

|

English version below!

Solidaritetsupproret – dag 18

Verkliga berättelser från verkliga personer, som blivit utförsäkrade. De är inte bara en del av sjukskrivningsstatistiken, de råkar vara människor också. Och de har olika bakgrund. Ingen går längre säker mot utförsäkringarna.

För översättning av materialet under den svenska länken ovan kan du använda Googles översättningstjänst!

Mer information om solidaritetsupproret!

 

New Blog about the Dark Side of the Ejections from the Swedish National Insurance System

The Solidarity Insurrection – day 18

Real stories from real people, who have been ejected from the sickness insurance system. They are not only a part of the sick leave statistics, they happen to be people too. And they have different backgrounds. No one is safe no more against ejection from the sickness insurance system.

For translation of the stuff at the Swedish link above, please use Google translation service!

Further information on The Solidarity Insurrection!

|

Jag kan förstå oron över eventuella omprövningar av sjukersättningen. Men det finns i regel ingen anledning för flertalet att oroa sig för detta. Efterkonroll och förnyad utredning av arbetsförmågan är i regel inte lika djupgående som en utredning vid nyansökan. Man behöver inte heller ansöka på nytt, utan det som försäkringskassan gör är att man ser om det finns signaler om förbättrad arbetsförmåga. Vid en förnyad utredning kan man tex. kontakta den försäkrade. Man kanske behöver ett medicinskt yttrande av behandlande läkare angående aktuell status på arbetsförmågan. Om den försäkrade inte hörs av vid kontakt från försäkringskassan, kan det däremot ge en välgrundad anledning till en djupare kontroll av arbetsförmågan. Såhär står det i försäkringskassans vägledning 2007:1, version 4, sidan 38:

”Försäkringskassan kan anpassa omfattningen av den förnyade utredningen efter den försäkrades sjukdom eller funktionshinder. Detta innebär stor flexibilitet vid tillämpningen. En förnyad utredning av arbetsförmågan får dock inte enbart bestå av ett kort telefonsamtal med den försäkrade.” (se prop. 2004/05:21, s. 76)

Till att börja med så gäller omprövningarna enbart icke tidsbegränsad sjukersättning (sjukersättning tillsvidare). Den tidsbegränsade sjukersättningen fasas ut fram till december 2012. Det nedan sagda gäller förutsatt att försäkringskassan följer de rättskällor som finns och beaktar deras rättsliga tyngd. Man måste skilja mellan å ena sidan de juridiska tolkningsmöjligheter som finns, och å andra sidan de juridiska tolkningsmöjligheter som sedan rent praktiskt används av tex. försäkringskassan. Det är bara att klicka på länkarna för att få resonemanget nedan bekräftat.

 

Förnyad utredning, efterkontroll och omprövning

Huvudregeln att arbetsförmågan vid sjukersättning tillsvidare ska utredas på nytt var tredje år står i 7 kap 3 b tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och kallas även för förnyad utredning: ”Försäkringskassan skall i samband med beslut om sjukersättning som skall utges tills vidare besluta att en ny utredning av den försäkrades arbetsförmåga skall göras efter viss tid, dock senast inom tre år räknat från beslutet. Efter en sådan utredning skall Försäkringskassan, så länge rätt till sjukersättning föreligger, besluta att ytterligare utredning av arbetsförmågan skall göras efter viss tid, dock senast inom tre år räknat från det att föregående utredning slutfördes. Om den försäkrade har fyllt sextio år behöver beslut om utredning inte fattas.” Från huvudregeln görs några undantag från den förnyade utredningen:

1. De som fått sjukersättning tillsvidare beslutad före 2005-01-01 omfattas inte av reglerna om förnyad utredning. För dem gäller i stället reglerna om efterkontroll, enligt den tidigare formuleringen av 7 kap 3 b tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring: Försäkringskassan skall i samband med beslut om sjukersättning eller aktivitetsersättning också bedöma om förnyad utredning av arbetsförmågan skall göras efter viss tid. Denna kontroll kallas även för efterkontroll.
2. De som fått sjukersättning tillsvidare beslutad efter 2004-12-31 men före 2008-07-01 omfattas inte av reglerna om förnyad utredning (se prop. 2007/08:124, s. 48), men en förutsättning är då att man i stället omfattas av 16 a kap lagen (1962:381) om allmän försäkring, dvs. att de omfattas av reglerna för steglös avräkning. ”För att reglerna för steglös avräkning ska kunna tillämpas för en person ska en skriftlig ansökan göras hos Försäkringskassan innan arbetet påbörjas. Ansökan ska göras för varje kalenderår.” (se prop. 2007/08:124, s. 77) Innan man omfattas av reglerna av steglös avräkning (dvs. innan man ansökt om steglös avräkning vilket blir aktuellt om man vill utnyttja en restarbetsförmåga) och efter man upphört att omfattas av dessa regler, kan den juridiskt korrekta slutsatsen inte bli någon annan än att reglerna om förnyad utredning i 7 kap 3 b tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller även den här gruppen, dvs. som fått sjukersättning tillsvidare beslutad efter 2004-12-31 men före 2008-07-01. Låt vara att Försäkringskassan i dagsläget inte verkar utnyttja denna juridiska tolkningsmöjlighet, men den står alltså öppen vid en tolkning av berörda rättskällor, en medveten eller omedveten miss i lagstiftningen alltså. Försäkringskassans vägledning (vägledning 2007:1 version 4, sidan 33) ger en viss antydan att 16 a kap lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller vid alla förhållande, alltså den här gruppen sjukskrivna som grupp, men vägledningen kolliderar då med en normgivande rättskälla som står över vägledningen vid en tolkningskonflikt. Domstolarna ska ”göra en självständig bedömning … [i socialärenden]. … I princip är det inget som skiljer domstolens prövning av ett ärende om rätt till [socialt bistånd] … från dess prövning av om rätt till en socialförsäkringsförmån föreligger.” (se prop. 1996/97:124, s. 70) Det sagda betyder därför att försäkringskassan vägledning är just inget annat än en vägledning, ingen bindande rättskälla, inte ens en rättskälla av samma tyngd som propositionen, som ju föregår gällande lagstiftning.
3. De som fått sjukersättning tillsvidare beviljad efter 2008-06-30 omfattas inte av några undantag från reglerna om förnyad utredning. Dessa förmåner ska alltså omprövas löpande inom tre år räknat från nyprövning eller föregående omprövning. Det ligger också nära till hands när man läser försäkringskassans vägledning att hävda att intervallerna mellan omprövningarna kan vara och riskerar i vissa fall att sedermera bli kortare än tre år. Treårsgränsen är alltså en bortre gräns. Se vägledning 2007:1, version 4, sidan 34-35!
4. Oavsett när förmånen getts efter 2004-12-31 omfattas de som fyllt 60 inte automatiskt av förnyade utredningen annat än den första utredningen som kommer efter 60-årsdagen. Undantag gäller dock om en sådan förnyad utredning bedöms vara nödvändig. Se vägledning 2007:1, version 4, sidan 32-33!

 

Fördjupad utredning av arbetsförmågan

Enligt 7 kap 3 b § fjärde stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring kan försäkringskassan även under tid som sjukersättning eller aktivitetsersättning utges vidta åtgärder enligt första och andra styckena [i samma paragraf]. Innan beslut fattas om medicinsk utredning enligt första eller andra stycket skall, när det kan anses nödvändigt, försäkringsläkarens bedömning inhämtas.

Detta betyder i klarspråk att försäkringskassan efter att hört med försäkringsläkaren

1. kan begära att den försäkrade genomgår undersökning av viss läkare eller genomgår annan utredning såsom arbetsprövning eller arbetsträning, för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmågan och behovet av och möjligheterna till rehabilitering, och
2. när det kan anses nödvändigt för bedömning av rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning, kan man
   1. begära in utlåtande av viss läkare eller annan sakkunnig,
   2. göra förfrågan hos den försäkrade, den försäkrades arbetsgivare, läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter, eller
   3. göra hembesök hos den försäkrade.

Men lägg alltså då märke till att det här inte är frågan om en förnyad utredning var tredje år eller efterkontroll enligt 7 kap 3 b § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, utan är en helt annan, men liknande, åtgärd som kan vidtas efter hörande med försäkringsläkaren enligt 7 kap 3 b § fjärde stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta helt oberoende av när sjukersättningen har beviljats.

 

Villkor för rätt till aktivitetsersättning / sjukersättning

”Som villkor för rätt till sjukersättning och aktivitetsersättning får anges att den försäkrade skall under högst 30 dagar vara intagen på visst sjukhus, vistas på vårdinrättning för försäkringsmedicinsk utredning eller genomgå undersökning av viss läkare. För kostnader som uppstår med anledning av ett sådant villkor skall ersättning lämnas i enlighet med vad regeringen förordnar.” (se 16 kap 2 § lagen om allmän försäkring)

 

Hur går en förnyad utredning till?

Överlag är förnyade utredningar inget att oroa sig över. Det är här inte frågan om en utredning av samma tyngd som vid nyansökan. Läs mer om metodstöd vid förnyad utredning i försäkringskassans vägledning 2007:1 version 4, sidan 37-41.

 

Indragning av sjukersättning

Detta är möjligt om arbetsförmågan förbättrats. Före 1 januari 2009 gällde att arbetsförmågan väsentligen hade förbättrats för att sjukersättning skulle kunna dras in helt eller delvis. (se prop. 2007/08:124, sidan 16 nedre halvan och sidan 17 övre halvan) Ändringen i lagtextformuleringen är det som man i juridiska termer med fog kan kalla för en sänkning av beviskravet för försäkringskassan. Underförstått är det fortfarande försäkringskassan som har att styrka en förbättrad arbetsförmåga (har bevisbördan enligt lagtextens formulering), men kravet för myndigheten är nu alltså lägre än förut.

Hursomhelst ska en eventuell omprövning kommuniceras med den sjukskrivne om man efter en efterkontroll, förnyad utredning eller liknande överväger att helt eller delvis dra in förmånen. (se 16-17 §§ förvaltningslagen)

Beslut om indragning av förmånen ska fattas genom ett formellt beslut, vilket kan överklagas i sedvanlig ordning som flertalet andra förvaltningsrättsliga beslut. (se 21 § förvaltningslagen)

Vid omprövning och överklagande gäller inte heller här de vanliga reglerna om besvärstid i förvaltningslagen. Besvärstiden för omprövning (den obligatoriska enligt 20 kap 11 § första stycket lagen om allmän försäkring) och överklagande i samtliga instanser i denna måltyp är två månader från den dagen då den försäkrade anses ha tagit del av beslutet. (se 20 kap 13 § lagen om allmän försäkring)

 

Hur länge får man behålla sjukersättningen om en förnyad eller fördjupad utredning eller efterkontroll visar på återvunnen arbetsförmåga?

Normalt utges sjukersättning och aktivitetsersättning till och med den månad då den försäkrade avlidit eller tills rätten till förmånen annars upphört. (se 16 kap 9 § lagen om allmän försäkring)

Men för de med sjukersättning tillsvidare gäller ett undantag: Sjukersättning, som utges tills vidare, som ska minskas eller dras in på grund av att arbetsförmågan har förbättrats får utges till dess att den försäkrade fått ett arbete som motsvarar den förbättring som uppkommit, dock längst sex månader. (se 16 kap 7 a § tredje stycket lagen om allmän försäkring)

|

Solidaritetsupproret – dag 14

En hel del sjukskrivna har antagligen också dragit på sig en dålig ekonomi eller kanske rentav skulder. Somliga av dem kanske till och med har börjat sin kamp mot kronofogdemyndigheten parallellt med kampen mot försäkringskassan? Nyheten häromdagen att en person riskerar få sin bostad såld på exekutiv auktion för en skuld på 256 kronor bör fungera som ytterligare en väckarklocka för folket om vilket samhälle vi börjar få. Det här omskrivna fallet säger i och för sig inget om att det är en sjukskriven som drabbats, men som nyss påpekats, så kan man anta att en hel del av de långtidssjuka lyckats dra på sig skulder genom åren och de ligger i så fall långt in i farozonen att hamna på obestånd.Kravlistan på återställare måste därför omfatta även sjuka och svaga som kastas eller riskerar att kastas i händerna på kronofogdemyndigheten! Och vid exekutiv försäljning av bostaden bör man definitivt överväga att släpa svenska staten inför Europadomstolen. Hur en anmälan till Europadomstolen går till rent formellt sett kommer jag att skriva om här på bloggen inom kort.

Kronofogden är Sveriges exekutiva myndighet och verkställer det som man kallar exekutionstitlar enligt 3 kap utsökningsbalken. Och man drar sig alltså inte för att driva in smulorna av en skuld genom att riskera att sätta människor på gatan, för efter exekutionen är avslutad slutar deras ”ansvar och socialen kopplas in för att lösa boendet, säger Lundholm” på Kronofogdemyndigheten. Vilka chanser har då en person att få en bostad genom socialen? Har socialen en skyldighet att per automatik tillhandahålla en ny bostad och under tiden ordna med hotellboende?

Vad som ska undantags från kronofogdens utmätning regleras i 5 kap utsökningsbalken. Enligt 5 kap 1 § 6 p utsökningsbalken undantas från utmätning bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Det kursiverade kravet har tolkats i några äldre, men alljämt juridiskt giltiga, vägledande domar från Högsta domstolen. Har gäldenären (dvs. den som är skyldig pengar till en borgenär, dvs. fordringsägare) familj så bör det påverka bedömningen av undantagen enligt 5 kap 2 § utsökningsbalken.

”Bostadsrätter i Täby respektive Göteborg, värda omkring 275 000 kr ansågs ha för högt värde för att kunna undantas från utmätning, NJA 1987 s. 575 I och II. Utmätningar av bostadsrätter upphävdes i fyra senare avgöranden, NJA 1989 s. 409 I-­IV. Enligt Högsta domstolen borde vid tiden för avgörandena (juli 1989) som en allmän riktpunkt gälla utmätningsfrihet för lägenheter avsedda som familjebostäder vilkas värde inte i väsentlig mån översteg 200 000 kr. Lägre gränsvärden kunde tillämpas när det gällde mindre bostadsrättslägenheter. En lägenhet om 2 rum och kokvrå, värd 200 000-­220 000 kr, undantogs dock från utmätning hos en handikappad med särskilt behov av den handikappanpassade lägenheten, NJA 1990 s. 261.” (se not 228 till utsökningsbalken i Infolex 2000)

Svenska grundlagen föreskriver följande: ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.” (1 kap 2 § andra stycket andra meningen regeringsformen) Men detta är ingen individuell rättighet, alltså inte rättighet som man kan göra anspråk på som individ. Det är en målparagraf som avser strukturella lösningar. De individuella rättigheterna i grundlagen finns enbart i 2 kap regeringsformen och parerar till en betydande del med bla. Europakonventionens rättighetskatalog. Europakonventionen är dessutom implementerad i svensk lag sedan 1995, se 2 kap 23 § regeringsformen och lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som innehåller konventionstexten på engelska, franska och svenska. Europakonventionens rättighetskatalog står i konventionens avdelning 1, dvs. artiklarna 2-18. Varken i 2 kap regeringsformen eller i Europakonventionens rättighetskatalog står det inskrivet en obetingad rätt till bostad, inte ens en rätt öht. till tak över huvudet. Så grundlagsskyddad rätt till bostad på individuella planet finns inte, varken i svenska lag eller i de folkrättsligt bindande rättsakter som definierar mänskliga rättigheter. Det är därför upp till svenska staten själv att bestämma hur långt den individuella rätten till en ny bostad efter kronofogdemyndighetens härjningar sträcker sig.

Huvudregeln är att socialen inte är skyldig att tillhandahålla en ny bostad. Detta anses vara en bostadspolitisk fråga, alltså man skjuter över ansvaret på den grundlagsstadgade skyldigheten som är strukturell, inte individuell. Undantaget från huvudregeln gäller de som har svårt att få fotfäste på bostadsmarknaden. Det kan vara tex. invandrare eller funktionshindrade, varav man som sjuk alltså får skjuta in sig på sistnämnda. Barnfamiljer är ofta undantagna eller i alla fall mer prioriterade med hänsyn till att barnperspektivet i FN:s barnkonvention är inskriven i 1 kap 2 § socialtjänstlagen. Samma strukturella rättighet till bostad finns också i socialtjänstlagen. ”Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.” (se 3 kap 2 § andra stycket socialtjänstlagen) Bestämmelsen stod i 7 § i äldre socialtjänstlagen. Rättigheten är inte absolut. I förarbetena ansåg man att dessa rättigheter särskilt borde framhållas. (se prop. 1979/80:1, del A, s. 140) Men samhällets och socialtjänstens utsikter till att tillhandahålla dessa rättigheter är däremot beroende av situationen på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden samt de utbildningsresurser som är tillgängliga.

Ett rättsfall från Regeringsrätten visar vilka krav som ställs på socialtjänstlagen vad gäller den individuella rätten till tak över huvudet, det är rättsfallet RÅ 1990 ref 119. Enligt regeringsrätten är huvudregeln att socialtjänsten inte är skyldig att ordna bostad åt biståndstagare, då detta ankommer på den enskilde själv. Undantagsfallen gäller grupper som har särskilt svårt att komma in på bostadsmarknaden, och där man står helt utan bostad samt behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Se prop 1979/80:1 Del A s. 139 f, 144, 200, 470, 526! Jfr RÅ 1988 Ref 137!

Mer information om solidaritetsupproret!

|

English version below!

Solidaritetsupproret – dag 12

Trots att den kvinnliga befolkningen i Sverige arbetar mer än flertalet systrar i andra länder, tycker svenska regeringen att en jämförelse med tidsbegränsningar av sjukförmåner i andra europeiska länder är bra. Till följd av denna jämförelse hävdar svenska regeringen att svenskarna använder sin sjukförsäkring mer än andra européer. En sådan jämförelse är dock inte adekvat, för om fler människor per capita är på arbetsmarknaden, kommer detta självklart att leda till att fler arbetstagare har rätt till sjukförmåner. Sveriges berömda sociala välfärd krossas nu bit för bit. Och ändå skryter den svenska regeringen i sina uttalanden med att Sveriges sjukförsäkring fortfarande är en av de bästa i Europa.

Om man är sjukskriven i Sverige och arbetar för en svensk arbetsgivare, har man en karensdag innan rätten till sjukförmåner inträder. Under de första fjorton dagarna inklusive karensdagen, alltså under de första 13 dagarna, ansöker man om sjuklön hos arbetsgivaren, och därefter ansöker man om sjukpenning hos försäkringskassan.

Den 1 juli 2008 införde svenska regeringen nya regler i sjukförsäkringen. Trots massiv kritik under den obligatoriska remissrundan som måste genomföras innan beslut tas om ny lagstiftning, brydde sig inte regeringen ett dugg om andra åsikter än sina egna. Inte ens Lagrådet tillfrågades, trots de omfattande förändringarna i sjukförsäkringsreglerna, inklusive reglerna för förtidspension. Annan lagstiftning av mindre betydelse har däremot granskats av Lagrådet, så någonting är definitivt fel här. Jag undrar om det planeras liknande lagstiftningar i andra europeiska länder?

Enligt den nya lagstiftningen har möjligheten att få sjukpenning i mer än sex månader kraftigt minskats. Efter sex månaders sjukledighet, bedöms arbetsförmågan i förhållande till hela den nationella arbetsmarknaden, om det inte finns mycket starka skäl som tyder på möjligheten att gå tillbaka till samma arbete. Detta gäller oberoende av ens yrke eller utbildning, oavsett var man bor eller hur gammal man är. Hur ska en person med svår smärta kunna lämna sitt hem och flytta runt hela landet, bara för att han eller hon är sjuk? Som om smärtan inte vore nog. Efter ett år finns det inga undantag på grund de starka skälen att man möjligen kommer att kunna återgå i samma arbete. Under en period av 450 dagar, kan man normalt inte heller få ersättning för mer än 364 dagar, inklusive 13 dagars sjuklön från arbetsgivaren. Man kan dock få sjuklön från arbetsgivaren, även om rätten till statliga sjukförmåner inte finns under resten av de 450 dagarna.

Efter 2,5 år finns egentligen inte längre någon rätt till sjukpenning, inte vid en bokstavlig tolkning av de nya reglerna. I stället måste man nu ansöka om förtidspension. Villkoren för rätten till förtidspension har skärps rejält. Nu ska alla arbetsförmåga vara borta i förhållande till hela den nationella arbetsmarknaden och det medicinska läget ska betraktas som slutgiltigt samt alla möjligheter till rehabilitering måste anses utsiktslösa.

Syftet med den skärpta lagstiftningen är bara att låta allt fler människor ställas utan sjukförmåner eller förtidspension. Oavsett svenska regeringens uttalanden så är själva syftet med den nya socialpolitiken att konfiskera pengar som varje skattebetalare har betalat under flera decennier.

Jag måste dock betona att jag inte hade varit emot svenska regeringens syfte om det verkligen bara hade varit att aktivera människor. Det är sättet som man genomför ändringarna på, som jag motsätter mig. Inte alla människor klarar av att återhämta sig från långvariga sjukdomar.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

 

Planning to Live and Work in Sweden? Then Be Aware of the Absolutely Worthless National Insurance!

The Solidarity Insurrection – day 12

Despite the fact that Sweden’s female population is considered to work more than most of their fellow sisters outside Sweden, the Swedish government recognizes the comparison with time limit of sickness compensation in other European countries. Due to this comparison, the Swedish Government claims that the Swedish population uses the sickness insurance more than the population in other European countries. Such a comparison however is not adequate, because if more people per capita is on the labour market, this will logically result in more people on sickness benefit. Sweden’s famous social welfare is now being smashed peace by peace. And yet the Swedish Government brags with their statement that Sweden’s sickness insurance still is one of the best in Europe.

If you are on sick leave in Sweden and work for a Swedish employer, you must accept one qualifying day before you can claim sickness compensation. During the first fortnight including the qualifying day, thus for the first 13 days of entitlement to sickness compensation, the claim must be made to the employer, and after that the claim is to be made to the Social Insurance Office (National Insurance Office in British English).

On 1st July 2008 the Swedish government introduced  new legislation on the sickness insurance field. Despite massive complaints during the compulsory consultative round of judicial preview carried out before deciding the new legislation, the Government took absolutely no notice of other opinions than their own. Even the Council on Legislation in Sweden was disregarded, despite the vast changes in the rules of sickness insurance, including early retirement compensation. Other legislation of less importance have been reviewed by the Council on Legislation, so something must definitely be wrong here. I wonder if there are similar legislations planned in other European countries?

According to the new legislation, the opportunity to claim sickness benefit for more than six months have been extremely reduced. After six months of sickness leave, the working capacity is valued under the entire national labour market, unless there are very strong reasons suggesting the possibility to go back to the same employer as before entering the time of sickness leave. This goes regardless of your occupation or education, regardless of were you live or how old you are. How will a person with severe pain be able to break up and move across the country, just because he or she is ill? As if the pain wasn’t enough. After one year there are no exceptions made due to the very strong reasons suggesting the possibility to go back to the same employer. In a period of 450 days, you can normally claim daily sickness compensation only for 364 days, including the 13 days with compensation from the employer. You can however claim sickness compensation from the employer, even when there is no right to sickness compensation from the state for the rest of the period of those 450 days.

After 2.5 years, there ought to be no more right to daily sickness compensation, not according to a literal interpretation of the new legislation. Instead you must now claim early retirement compensation. The conditions for the right to early retirement compensation have been properly tighten up. Now you must have absolutely no working capacity left, valued under the entire national labour market and this medical situation must be considered terminal as well as all opportunities of rehabilitation must be considered unsuccessful.

The purpose of the new tighten legislation only aims to leave more and more people without sickness compensation or early retirement compensation. Whatever the Swedish government argues about, the genuine purpose of the new social policy is to confiscate money that every tax payer have paid during several decades.

However, I must stress that I wouldn’t mind the Swedish government’s purpose of activating people if this was the only purpose. It’s the way this the changes are made, that I oppose. Not all people are able to recover from long-lasting sicknesses.

Further information on The Solidarity Insurrection!

|

Att mänskliga rättigheter inte är något som vår svenska högerregering sätter något större värde på har vi börjat få allt mer bekräftat med tanke på högerpiskan mot arbetslösa och sjuka och andra svaga och utsatta grupper. Man undrar hur långt svenska folket tänker låta det här starkt högerinfekterade samhället drivas egentligen? Nu senast genom en skuld på 256 kronor som betyder utmätning av en bostad! Vart tog proportionalitetsprincipen i utmätningsärenden vägen? 256 kronor i skuld kan betyda ytterligare en hjälpande högernäve ut ur ”utanförskap” kanske, eller?

Och det kan inte på långa vägar uteslutas att det här förfarandet strider mot europeiska människorättskonventionen (EMRK). Närmare bestämt mot artikel 1 i EMRK:s tilläggsprotokoll 1 av den 20 mars 1952 (TP1), som Sverige också anslutit sig till (se SFS 1994:1219). Det är artikeln i Europakonventionen som berör äganderätten och som ofta varit föremål för prövning i Europadomstolen, inte helt oväntat en del gånger med svenska staten inblandad. Artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till EMRK föreskriver följannde:

Artikel 1 – Skydd för egendom

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Huvudregeln i första stycket i artikel 1 TP1 innebär äganderättens upprätthållande och undantag från denna rätt måste noga definieras i nationell lag, främst pga. kravet på förutsägbarhet. Förutsättningarna för undantag står i andra stycket i artikel 1 TP1. Det står i sista bisatsen att indrivning pga. skatter och avgifter samt böter och viten är undantagna från huvudregeln, alltså underförstått då att andra skulder inte är undantagna för ingrepp i äganderätten.

Det är klart att även kontanta tillgångar och lön är privat egendom och normalt kan utmätas, så det är svårt att säga hur långt den här artikeln sträcker sig i förhållande till de nu genomförda ingreppen i äganderätten. Men vid ”samtliga slag av äganderättsintrång gäller proportionalitetsprincipen, där nödvändigheten av intrånget i det allmännas intresse balanseras mot det men den enskilde lider. Staten ges här en förhållandevis vid egen bedömningsmarginal (margin of appreciation).” cit not 113 till SFS 1994:1219 Infolex årgång 2000

Ett alternativ kan kanske vara att kronofogden säljer bostaden genom en mäklare som kan förmedla ett bostadsbyte mellan hyresrätt och den kapitalbärande bostaden? För annars undrar man vad som händer den här ”kunden” hos Kronofogden? Hamnar han på gatan som uteliggare nu, eller? För 256 kronor? Hursomhelst så är det redan i nuläget möjligt att åberopa EMRK TP1 gentemot Kronofogdemyndigheten, och sedan driva ärendet hela vägen via de svenska instanserna till Europadomstolen. Det stinker folkrättsbrott igen som vanligt i högeralliansens spår, för vilken gång i ordningen har jag tyvärr tappat räkningen vid det här laget.

Undantag från utmätning görs i vissa fall för bostadsrättslägenheter!

|

Solidaritetsupproret – dag 11

Regeringens förföljelsepolitik mot sjuka börjar nu också ge tråkiga effekter för försäkringskassans personal, här tex. en handläggare som sköter utredningar om rätten till föräldraförmåner. Tidigt i våras kom också en nyhet om en annan handläggare på försäkringskassan som riskerade utförsäkring. Nu börjar regeringens egentliga och mycket cyniska och fula måsättning att klarna allt mer. Avsikten verkar vara dels att utarma försäkringen för befolkningen, dels att köra försäkringskassans personal i botten så servicen mot befolkningen också försämras. Att detta ska leda till att folket tröttnar på försäkringskassan och i stället allt mer kommer att föredra privata försäkringar står nu allt mer klart. Det är en lömskhetens fula tryne vi ser på hela regeringen och dessa hejdukar som ute i samhällsdebatterna gapar och skriker för full hals om att slå sånder välfärden. Ute i debatterna läser man allt från slemmig gubbhöger till tonårsfinniga datapajaser som gnäller över systemet som det varit hittills.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 9

Alltså, den här skrivningen ger mig en skrämmande och obehaglig känsla å deras vägnar som nu har eller beviljas icke tidsbegränsad sjukersättning:

”De som har tidsbegränsad förtidspension eller permanent, det är bara några få procent som någonsin kommer tillbaka, för de får ingen hjälp.”

Tänker man ”hjälpa” de med permanent förtidspension efter man ”hjälpt” de med tidsbegränsad förtidspension? Frågan är ju faktiskt berättigad med tanke på att regeringen och Husmark har noll framförhållning.

För det behövdes uppenbarligen ingen utrensningskedja för att få ut 40 % långtidssjuka i arbete genom samarbetet mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, det samarbetet startade 2003, men i och med utrensningskedjan så får man ju genom det högerinfekterade underverket 50 000 personer friskförklarade.

Bara vips, så kan de gå från en stigmatiserad långtidssjukskrivning rakt ut på arbetsmarknaden. Till arbetsgivare som enligt Husmark självklart väntar med öppna famnen och med största frenesi tar emot de som har ganska omfattande och växlande sjukskrivningshistorik bakom sig. Hellre en långtidssjuk 50-åring med omfattande smärtproblematik än en kärnfrisk och arbetsduglig 20-åring. Eller hur tänker utförsäkringsministern, egentligen?

För första gången på evigheter kommer det en vettig kommentar från en socialdemokrat. Berit Högman, socialdemokratisk ledamot i arbetsmarknadsutskottet, uttalar sig kritiskt till utförsäkringsministerns tro på att det i slutändan kommer innebära en förbättring av sjukförsäkringarna då de utförsäkrade sätts in i olika former av arbetsinsatser via Arbetsförmedlingen. ”Jag tycker inte att det är en bra idé. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring som hjälper människor från ett jobb till ett annat. Det är olyckligt att blanda ihop de olika försäkringssystemen. Det bidrar bara till ett permanent avstånd till den ordinarie arbetsmarknaden”, säger Berit Högman.

Inte bara har arrogansregeringen en usel framförhållning, man lyckas även med konststycket att gröta ihop avsikten med de olika socialförsäkringstyperna. Lite mer klös från oppositionen både före och efter valet så kanske, med betoning på kanske, kan vi få en partiell återställare. Men nej, jag tror fortfarande inte vi är där när det gäller oppositionen och deras frasmakeri. De ska förtjäna min röst innan de får den. Så tidigast valet 2014 kan de få min röst, under förutsättning att de vinner 2010 och visar prov på en genuin vilja att återställa det som högerpacket trasat sönder. Inklusive återställare av sgi för de som utförsäkrats och annan upprättelse som kan bli nödvändig. Men jag instämmer i Högmans uttalande.

A-kassan är en omställningsförsäkring för jobbyte, inte en sjukförsäkring för utförsäkrade. Gör åtminstone ett ärligt försök att trycka in detta faktum bakom pannbenet, Husmark!

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Solidaritetsupproret – dag 6

Men ärligt talat, det här med att ökade socialbidragskostnader skulle slå ut annan viktig kommunal verksamhet är väl knappast en överraskning heller. Det kunde man se en antydan om redan då utförsäkringslagen planerades förra våren. Och värre kan det bli också. 50 000 förtidspensionärer börjar snart sin utförsåkning ur sjukförsäkringen och under tiden mässar regeringen om kommande åtgärdspaket för denna grupp. Varför har den här regeringen så usel framförhållning? Varför? Varför gick införandet av utförsäkringskedjan med blixtens hastighet och utan att passera Lagrådet, medan den här mindre reformen (en reform i reformen sas.) drar ut såhär på tiden och går med Skalmans hastighet, med den påföljden att sjuka oroas för sin ekonomiska livssituation? Den här regeringen liksom dess företrädare vittnar om en politisk härdsmälta och det politiska systemet tycks spåra ur allt mer och mer.

Mer information om solidaritetsupproret!

|

Offentlighet som huvudregel och sekretess som undantag

Överlag kan man konstatera att den största förändringen i och med den nya offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tycks vara av redaktionellt slag, i det här fallet alltså för att göra lagtexten mera överskådlig och lättläst för gemene man. De materiella ändringarna i och med den nya lagen går jag inte in på i detta inlägget, de får vänta till en annan gång.

Principerna om styrkan på sekretessen är emellertid densamma. I de fall det finns sekretess, utgör sekretessen alltså ett undantag från huvudregeln om offentlighet. (se 2 kap 2 § tryckfrihetsförordningen, särskilt paragrafens andra stycke, där alltså offentlighets- och sekretesslagen avses och till den anslutna författningar avses) Detta innebär att om man inte hittar tillämpliga sekretessregler, så är det frågan om offentlighet. Detta under förutsättning att det är frågan om allmänna handlingar enligt 2 kap 3 § tryckfrihetsförordningen. Det finns dessutom några viktiga undantagsregler i delar av 2 kap tryckfrihetsförordningen, tex. privata brev till myndighetspersoner, det kan vara semesterkort från arbetskamrater som dyker upp bland inkommande post. Sådan post är i regel inte allmänna handlingar, se 2 kap 4 § tryckfrihetsförordningen. Det är dock inte frågan om vad man kallar försändelsen som avgör om det är en allmän handling eller inte. Det är innehållet som är avgörande. Om man skickar ett semesterkort med en vädjan att handläggaren ska höra av sig efter semestern och berätta hur utredningen av ens ärende går, så kan det dock mycket väl snarare vara frågan om en allmän handling.

Sekretess gäller antingen hos viss myndighet eller i viss verksamhet hos olika myndigheter.

 

Styrkan på sekretessen

Det finns tre grader av sekretess, alltså tre olika typer av styrka på sekretessen:

1. Rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregel och sekretess är undantag, vid menprövningen. Ett exempel på formulering av rakt skaderekvisit är bestämmelsen i 21 kap 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen: Sekretess gäller för uppgift som rör en enskilds hälsa eller sexualliv, såsom uppgifter om sjukdomar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller annan liknande uppgift, om det måste antas att den enskilde eller någon närstående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs.
2. Omvänt skaderekvisit som innebär att sekretess är huvudregel och offentlighet är undantag, vid menprövningen. Ett exempel på formulering av omvänt skaderekvisit är bestämmelsen i 21 kap 3 § tredje stycket offentlighets- och sekretesslagen: Sekretess gäller för uppgift om kopplingen mellan fingerade personuppgifter som en enskild har medgivande att använda enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter och den enskildes verkliga personuppgifter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.
3. Skaderekvisit saknas vilket innebär att det är frågan om absolut sekretess och ingen menprövning görs. Ett exempel på formulering av absolut sekretess, alltså där sekretess gäller men något av skaderekvisiten saknas, är bestämmelsen i 26 kap 3 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen: Sekretess gäller inom kommunal familjerådgivning för uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.

 

Sekretessens varaktighet

Om det finns sekretess, så upphör den efter en viss tid. Sekretessens varaktighet varierar beroende på vilken sekretess det är frågan om. Man ska då tänka på att det i regel är en bortre gräns för sekretessen, dvs. sekretessen vara högst ett visst angivet antal år. Ett exempel är regeln i 26 kap. 3 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen om socialtjänstens familjerådgivning: För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Det är alltså en bedömning som innebär att sekretessen i praktiken kan upphöra långt före den bortre tidsgränsen. Sekretessens varaktighet anges i anslutning till varje enskild sekretessbestämmelse.

 

Begränsad sekretess

Det är också viktigt att påpeka att i en del fall gäller sekretessen bara handläggning eller utredning av ett ärende, men inte själva beslutet. Ett exempel på detta är socialtjänstens ärenden om vård utan samtycke. Sekretess gäller i socialtjänstens utredning av vård utan samtycke enligt 26 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen, men själva beslutet om vård utan samtycke är undantaget från sekretess enligt 26 kap 7 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen. Själva beslutet kan alltså inte undanhållas massmedierna med motiveringen att det finns sekretess. Man kan alltså tvinga socialtjänsten att lämna ut beslutet i aktuell fråga, men eftersom beslut i princip ska innehålla beslutsmotivering, måste myndigheten därför stryka över beslutsskälen.

 

Sekretessbrytande bestämmelser

Sekretessbrytande bestämmelser, som förut fanns i 14 kap sekretesslagen (1980:100) har nu överförts till 10 och 12 kap offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Det finns också sekretessbrytande bestämmelser bland de materiella sekretessreglerna inne i de olika kapitlen. Ett exempel är bestämmelsen i 29 kap 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Sekretessbrytande bestämmelser är alltså undantaget från sekretessreglerna, dvs. undantaget från undantaget så att säga.

Sekretesseftergift av den enskilde gäller oavsett styrkan på sekretessen. Man kan alltså själv efterge sekretessen även kring uppgifter som omgärdas av absolut sekretess. Detta framgår av 12 kap 2 § offentlighets- och sekretesslagen. Sekretessen gäller inte heller i förhållande till den enskilde själv, vilket står i 12 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Men lägg märke till att dessa regler gäller med ett viktigt undantag, nämligen om inte annat föreskrivs i lagen.

Med att annat föreskrivs i lagen avses tex. reglerna i 25 kap 6-7 §§, 26 kap 5 §, 28 kap 2 §,  28 kap 3 § första stycket och 35 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen. Detta innebär alltså att man som allvarligt sjuk kanske i en livshotande sjukdom inte ska kunna utnyttja möjligheten att efterge sekretessen mot andra bara för att få reda på vilken allvarlig sjukdom man lider av. Dessa undantag är värda att tänka på vid tillämpningen av 16 § och 17 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223).

 

Andra organisationer än myndigheter kan omfattas av offentlighet och sekretess

Enligt 2 kap 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller reglerna om offentlighet och sekretess även vissa organisationer som inte är myndigheter, men som alltså utför myndighetsliknande arbetsuppgifter. Dessa ska då framgå av bilagan i slutet av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Ett exempel på organisationer som utan att utgöra myndighet per definition ända ska tillämpa reglerna om offentlighet (2 kap tryckfrihetsförordningen) och sekretess (offentlighets- och sekretesslagen) är arbetslöshetskassorna i de fall det gäller prövning av ärenden om arbetslöshetsersättning (SFS 1997:238) och av ärenden om medlemsavgift för arbetslös medlem (SFS 1997:239).

 

Lagens disposition

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 kap. Lagens innehåll

2 kap. Lagens tillämpningsområde

3 kap. Definitioner

AVDELNING II. MYNDIGHETERS HANTERING AV ALLMÄNNA HANDLINGAR

4 kap. Allmänna åtgärder för att underlätta sökande efter allmänna handlingar, m.m.

5 kap. Registrering av allmänna handlingar och sekretessmarkering

6 kap. Utlämnande av allmänna handlingar och uppgifter, överklagande, m.m.

AVDELNING III. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM SEKRETESS

7 kap. Grundläggande bestämmelser

8 kap. Vilka sekretessen gäller mot

9 kap. Förbud i annan lagstiftning mot att röja eller utnyttja uppgift

10 kap. Sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess

11 kap. Överföring av sekretess

12 kap. Sekretess i förhållande till den enskilde själv, m.m.

13 kap. Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

14 kap. Ansvar

AVDELNING IV. SEKRETESS TILL SKYDD FÖR ALLMÄNNA INTRESSEN

15 kap. Sekretess till skydd för rikets säkerhet eller dess förhållande till andra stater eller mellanfolkliga organisationer

16 kap. Sekretess till skydd för rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik

17 kap. Sekretess till skydd för myndigheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

18 kap. Sekretess till skydd främst för intresset av att förebygga eller beivra brott

19 kap. Sekretess till skydd för det allmännas ekonomiska intresse

20 kap. Sekretess till skydd för intresset av att bevara djur- eller växtart

AVDELNING V. SEKRETESS TILL SKYDD FÖR UPPGIFT OM ENSKILDS PERSONLIGA ELLER EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN

21 kap. Sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer

22 kap. Sekretess till skydd för enskild vid folkbokföring, delgivning, m.m.

23 kap. Sekretess till skydd för enskild i utbildningsverksamhet, m.m.

24 kap. Sekretess till skydd för enskild inom forskning och statistik

25 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser hälso- och sjukvård, m.m.

26 kap. Sekretess till skydd för enskild inom socialtjänst, vid kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m.

27 kap. Sekretess till skydd för enskild inom verksamhet som rör skatt, tull, m.m.

28 kap. Sekretess till skydd för enskild när det gäller socialförsäkringar, studiestöd, arbetsmarknad, m.m.

29 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör transporter och andra former av kommunikation

30 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet

31 kap. Sekretess till skydd för enskild i annan verksamhet med anknytning till näringslivet

32 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m.

33 kap. Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen, m.m.

34 kap. Sekretess till skydd för enskild vid utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m.

35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m.

36 kap. Sekretess till skydd för enskild i vissa mål och ärenden hos domstol, vid medling i arbetstvister, i ärenden om rättshjälp, m.m.

37 kap. Sekretess till skydd för enskild vid utlänningskontroll, i Schengensamarbetet, m.m.

38 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör totalförsvar, krisberedskap, m.m.

39 kap. Sekretess till skydd för enskild i personaladministrativ verksamhet

40 kap. Sekretess till skydd för enskild hos övriga myndigheter och i övriga verksamheter

AVD. VI. SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM SEKRETESS HOS VISSA ORGAN:

41 kap. Riksdagen och regeringen

42 kap. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och undersökningskommissioner

43 kap. Domstolar m.m.

AVDELNING VII. TYSTNADSPLIKT SOM FÖLJER AV ANDRA FÖRFATTNINGAR OCH SOM INSKRÄNKER RÄTTEN ATT MEDDELA OCH OFFENTLIGGÖRA UPPGIFTER

44 kap. Tystnadsplikt som följer av andra författningar och som inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Bilaga

|

Det är glädjande att i alla fall nåt inom EU kan vara positivt. Redan i dagsläget finns ett utkast till en rättighetskatalog på EU-nivå, alltså parallellt med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som dessutom är lagfäst i svensk rätt. Generaladvokaten har börjat stödja sig allt mer på den kommande rättighetskatalogen som i och för sig inte binder EU-domstolen än, men utkastet fyller ut luckor i det europeiska rättsystemet. En sådan lucka skulle man kunna betrakta bristen på ekonomisk rättshjälp som rör stora ersättningar eller förmåner som tex förtidspension och arbetsskadelivränta. Den artikel som man då ska hänvisa till är artikel 47 i utkastet. Utkastet är ett tillägg till Lissabonfördraget och tillägget träder alltså inte juridiskt sett i kraft förrän Lissabonfördraget träder i kraft. Vid tvister med Försäkringskassan kan det nu (i analogi med utkastet) eller i framtiden (i direkt tillämpning) alltså bli aktuellt att vid överklagande av avslag på ansökan om rättshjälp begära förhandsbesked av EU-domstolen om hur den svenska rättshjälpslagen förhåller sig till artikel 47 i EU:s nya människorättsstadga. Människorättsstadgan finns även på Eur-Lex hemsida. Vill man hemställa att nationella domstolen i frågor som rör EU-rätten ska inhämta förhandsbesked om hur EU-reglerna ska tolkas i den nationella lagtolkningen, åberopar man artikel 234 i EU-fördraget.

Den regeln säger följande;

1. Domstolen skall vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående
   1. tolkningen av detta fördrag,
   2. giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av gemenskapens institutioner och av ECB,
   3. tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter som beslutats av rådet, när stadgarna föreskriver detta.
2. När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.
3. När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

Sista punkten kan innebära att frågan först måste uttömmas genom alla nationella rättsmedel (överklagande) innan man kan göra anspråk på att domstolen ska inhämta förhandsavgörande.

Om och när Lissabonfördraget trätt i kraft så kommer en nummerförskjutning framåt antagligen att ske så i det nya EU-fördraget efter tillägg enligt Lissabonfördraget lär det inte vara artikel 234 man ska åberopa.

Man får dock räkna med att behöva anlita advokat för att åberopa förhandsbeskedet, eftersom det råder advokatmonopol vid förhandlingar i EU-domstolen. Hur rättsläget är utan muntlig förhandling i EU-domstolen är däremot inte helt klart. Se artikel 19 i EU-domstolens stadga: ”Övriga parter skall företrädas av en advokat.”

Efter Reinfeldts uttalande om vård utomlands är en kommentar nödvändig. Reinfeldt säger att kostnader för vård i utlandet först bör godkännas av Försäkringskassan innan patienten åker i väg utomlands för tex. för sin operation.

Man kan ju då inte låta bli att undra hur detta ska gå till rent praktiskt med tanke på de långa handläggningstiderna i vissa ärenden på Försäkringskassan? Blir det långa väntetider på besked även i de här ärendena så förfelas kanske syftet för vård utomlands. I alla fall inom Europeiska Unionen.

För de som söker behandling utanför Sverige men inom EU/EES är det kanske bra att som patient ta reda på vilka rättigheter man faktiskt har anspråk på mot svenska staten/Försäkringskassan, i stället för att lyssna på regeringens ensidiga uttalanden.

För det första är mer detaljerade EU-regler på vårdområdet och vårdkostnaderna under utarbetande.

För det andra är det i dagsläget, i brist på detaljerade regler, en princip som framkommit i EU-domstolens praxis är framför allt: EU-domstolen ”har till exempel fastställt att om man inte kan få behandling ’i rätt tid’ inom ramen för det nationella systemet, det vill säga inom en godtagbar väntetid, har man rätt till behandling i en annan EU medlemsstat.”

De EU-regler som är av betydelse i denna frågan är socialförsäkringsförordningen 1408/71 samt två vägledande domar från EU-domstolen, mål C-157/99 och mål C-385/99. Det kan löna sig att närmare studera dessa för att se vilka rättigheter man har som vårdsökande patient.

EU:s socialförsäkringsförordning har enligt huvudregeln i artikel 2 en begränsad tillämpning: ”Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”

Den bestämmelse som reglerar kostnader för vård i annat EU-land står i förordningens artikel 22 och framåt. Men det görs ett undantag i artikel 22 a som vidgar målgruppen vid vård i ett annat EU-land: ”Utan hinder av artikel 2 skall artikel 22.1 a och c samt artikel 22.1a också tillämpas på personer som är medborgare i en medlemsstat och som är försäkrade i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat samt på familjemedlemmar som är bosatta tillsammans med dem.”

Det innebär att följande delar i förordningens artikel 22 gäller även de som saknar anställning, är egna företagare eller studerar:

Artikel 22 Vistelse utanför den behöriga staten — Återkomst eller flyttning till en annan medlemsstat under sjukdom eller moderskap — Behov av att resa till en annan medlemsstat för att få lämplig vård 1. En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och a) vars tillstånd ställer krav på vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium, med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd, eller; c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver, har rätt till följande förmåner: i) Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning. ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämndas räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. 1a. Administrativa kommissionen skall fastställa en förteckning över vårdförmåner som av praktiska skäl först måste vara föremål för en överenskommelse mellan den berörda personen och den vårdgivande institutionen för att förmånerna skall kunna utges under en vistelse i en annan medlemsstat.

Enligt artikel 22.1 c i förordningen måste man alltså i princip först ha ett positivt förhandsbesked från Försäkringskassan före avresan för att vara säker på att efter vård i ett annat EU-land får kostnaderna betalda av svenska staten.

Men för vilken typ av vård gäller då denna möjlighet att få vårdkostnaden betald av svenska staten, och därmed krav på ett positivt förhandsbesked? I väntan på enhetliga EU-regler har EU-domstolen meddelat två vägledande domar, mål C-157/99 och mål C-385/99. Det är inte nödvändigt att läsa igenom hela dokumenten, det finns i inledningen av domen en sammanfattning av de viktigaste principerna som EU-domstolen uttolkat. Vill ha mera detaljerad info om vad principerna betyder, får man läsa vidare i domen.

Av EU-domstolens dom i mål C-157/99 följer att ett positivt förhandsbesked för vårdkostnader i annat EU-land ska ges under tre förutsättningar, nämligen

1.      att den vårdsökande är försäkrad i Sverige,2.      att behandlingen kan betraktas som ”sedvanlig i de berörda yrkeskretsarna”, vilket är ett kriterium som även tillämpas när det är fråga om att avgöra huruvida sjukhusvård som utförs inom det nationella territoriet skall ersättas, och 3.      att den medicinska behandlingen av den försäkrade personen kräver detta.

Kravet på att behandlingen skall vara av ”sedvanlig” innebär att en ansökan om förhandsbesked inte får avslås om ”den ifrågavarande behandlingen är tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen”.

Kravet på att den medicinska behandlingen av den försäkrade personen kräver vård i ett annat EU-land innebär att ”ansökan om tillstånd endast kan avslås med motiveringen att behandlingen inte är medicinskt nödvändig när en identisk behandling eller en behandling som är lika effektiv för patienten kan erhållas i tid vid en inrättning med vilken den sjukförsäkringskassa som den försäkrade personen tillhör har ingått ett avtal”. (jfr även mål C-385/99)

”Vid bedömningen av om en behandling som är lika effektiv för patienten kan erhållas i tid vid en inrättning som har ingått ett avtal med den sjukkassa som den försäkrade personen tillhör, är de nationella myndigheterna skyldiga att ta hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och därvid vederbörligen beakta inte enbart patientens hälsotillstånd, och i förekommande fall hur svåra smärtor patienten har eller hur gravt handikappad denne är – vilket till exempel skulle kunna omöjliggöra utövande av yrkesverksamhet eller göra detta oerhört svårt – vid tidpunkten när tillstånd söks, utan också dennes sjukdomshistoria”. (jfr även mål C-385/99)

Parallellt med EU-domstolens praxis kan det vara bra att känna till bl.a Jelinek-fallet från regeringsrätten 2004 (RÅ 2004 ref. 41). Det intressanta här är att den vårdsökande ansökte om ersättning efter påbörjad vård i ett annat EU-land. Domarna (rättsfallet rör två domar, I och II, med liknande domslut) kommer att analyseras här framöver, trots att bloggmaterialet i övrigt flyttats över till Sociala Medborgargardets nätverk.

|

 

Grundkrav för allmän rättshjälp

”För att rättshjälp skall beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.” (se 2 § andra stycket rättshjälpslagen) Undantagen pga. att ”rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl” är avsedda att vara extremt få. (se prop. 1996/97:9, s. 205)

 

Allmänna rättshjälpens förhållande till privata försäkringar

Som de flesta säkert känner till så har man inte rätt till allmän rättshjälp, dvs. rättshjälp betald av staten, om det är så att man saknar en hemförsäkring med rättsskydd, men borde ha haft sådan. Detta framgår av 9 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619). Det betyder alltså att i de fall då man inte anse böra ha sådana försäkringar, så föreligger rätt till allmän rättshjälp. Vilka är dessa situationer då? Lagtexten ovan säger följande:

”Om den rättssökande saknar [rättsskyddsförsäkring] … men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.”

Paragrafen kommenteras på följande sätt i lagförarbetet: ”Den som valt att försäkra sig mot risker i andra sammanhang bör kunna försäkra sig även för risker i samband med rättsliga tvister. Det innebär att rättshjälp inte skall beviljas om den rättssökande har en hemförsäkring men, om det är möjligt, har valt bort rättsskyddsdelen.

Personer som är relativt välbeställda och lever under ordnade förhållanden har, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden, förutsättningar att försäkra sig. Den som har sådana ekonomiska förhållanden att inkomsterna ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning [dvs. 130 000 enligt 6 § rättshjälpslagen (1996:1619)] som berättigar till rättshjälp skall normalt anses ha förmåga att försäkra sig.

Personer som inte har något hem att försäkra eller nyligen skaffat sig en bostad, t.ex. efter en äktenskapsskillnad, utlandsvistelse, vräkning eller långvarig vistelse på sjukhus eller på anstalt, kan normalt inte anses ha haft förutsättningar att försäkra sig. Inte heller ställs det lika stränga krav på försäkring för ungdomar som nyligen flyttat till egen bostad och ännu inte hunnit ordna sina förhållanden. Någon exakt tidsgräns är svårt att ange. Det får bedömas i det enskilda fallet när en person skall anses ha bort försäkra sig. Även andra personliga förhållanden skall beaktas. Som exempel kan nämnas språkproblem, ekonomiska problem eller andra sociala problem.

För det fall en person har en mindre omfattande rättsskyddsförsäkring bör detta i regel inte gå ut över den rättssökande; i de flesta sådana fall skall rättshjälp alltså beviljas. Om däremot den rättssökande trots information om alternativ och risker har valt en mindre omfattande försäkring kan bedömningen bli en annan. Så kan t.ex. vara fallet om ett och samma försäkringsbolag tillhandahåller en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning och en mer begränsad.

—

Av det andra stycket framgår också att rättshjälp i vissa fall skall beviljas även om den rättssökande inte har men borde ha haft en försäkring, nämligen om det föreligger särskilda skäl. Vid bedömningen av om det föreligger särskilda skäl skall hänsyn tas till angelägenhetens art och betydelse. Om angelägenheten rör väsentliga och betydande intressen för den rättssökande bör detta påverka bedömningen. En målsägandes talan om skadestånd på grund av brott är exempel på en sådan angelägenhet. Enskilt åtal och skadeståndsanspråk i anledning av enskilt åtal behandlas även i avsnitt 7.4 [i denna propositionen].

Andra angelägenheter där det kan finnas särskilda skäl att bevilja rättshjälp är vårdnads- och umgängestvister. Även i vissa förmögenhetsrättsliga tvister kan det finnas särskilda skäl. Ett exempel är tvister angående skadestånd eller annan ersättning i anledning av en patientskada.” (se prop 1996/97:9, s. 208-209)

 

Vissa möjligheter för funktionshindrade att få rättshjälp i kampen mot myndigheter som försäkringskassan och socialtjänst

Den rättskälla man ska åberopa är prop 1996/97:9, s. 114-118.

Uttalanden i lagförarbetena (se prop 1996/97:9, s. 114-118) ger förhållandevis tydliga signaler om att funktionshindrade som fått förmån beviljad av försäkringskassan, men där sedan Allmänna ombudet på försäkringskassan överklagar, alternativ den funktionshindrade fått rätt i länsrätten eller kammarrätten, men försäkringskassan överklagar, så bör rättshjälp utgå från den allmänna rättshjälpen under förutsättning att man inte anses ha bort ha försäkring enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619), eller om särskilda skäl talar för det trots bestämmelsen i 9 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619). Regeringen hänvisar nämligen själv till Lagrådets uttalanden i frågan, alltså ansluter sig till Lagrådets synpunkter.

Större delen av avsnittet i propositionen är så pass intressant så det förtjänar att klistras in här också:
”Regeringen föreslår … att rättshjälp bara skall beviljas om den rättssökande har behov av biträde. De som har mycket små ekonomiska resurser och därmed kan ha behov av bidrag även till andra, mindre kostnader bör kunna få sådan hjälp oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte. Denna fråga behandlas i avsnitt 16 [i denna propositionen].

En sådan ändring är också naturlig, och nödvändig, mot bakgrund av det nya avgiftssystem vi föreslår i avsnitt 13 [i denna propositionen]. Rättshjälpsavgiften skall enligt det förslaget beräknas som en viss procentuell andel av biträdeskostnaderna. Med ett sådant avgiftssystem kan nuvarande ordning för behovsprövning inte behållas bl.a. därför att det skulle medföra en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Det skulle nämligen ofta vara lönsamt att få rättshjälp då staten alltid skulle bidra till vissa av kostnaderna. Som exempel kan nämnas att en relativt välbärgad rättssökande som klart skulle kunna bära en mindre kostnad för t.ex. ansökningsavgift och ersättning till ett par vittnen skulle kunna få dessa kostnader betalda av staten.

Som utredningen framhåller skall rättshjälp inte beviljas om behovet av biträde kan tillgodoses på något annat sätt.

Som regel finns inte behov av biträde om juridiskt hjälp lämnas genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sin medlemmar.

Som både Arbetsdomstolen och Hyresgästernas riksförbund påpekat finns ingen i lag föreskriven skyldighet för fackföreningar och andra intresseföreningar att bistå sina medlemmar. Det finns därför anledning att påpeka att den som inte rent faktiskt får biträde av sin förening självklart skall kunna få rättshjälp om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. I enskilda fall kan det finnas skäl att begära besked från den rättssökande om han eller hon har möjlighet att få sådant bistånd. Om en rättssökande har möjlighet att få bistånd från en förening men frivilligt väljer att avstå från detta bör rättshjälp normalt vägras eftersom biträdesbehovet då faktiskt kan tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp. En medlem i en hyresgästförening har med andra ord inte någon sådan valmöjlighet som förbundet för fram i sitt remissvar.

Om den rättssökande själv kan ta till vara sina intressen kan han eller hon inte anses ha behov av biträde.

När det gäller frågan om den rättssökande själv har förmåga att föra sin talan skall ärendets svårighetsgrad ställas mot den rättssökandes personliga kvalifikationer. Av betydelse är bl.a. den rättssökandes fysiska och psykiska tillstånd. Enbart språksvårigheter bör inte medföra att den rättssökande har behov av biträde. I första hand skall möjligheten till tolkning utnyttjas. Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol – allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol – som skall handlägga ärendet. Förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar enligt förvaltningsprocesslagen gör att biträdesbehovet i dessa domstolar inte är detsamma som i mål vid allmän domstol.

Sedan rättshjälpslagens tillkomst har frågan om en utvidgning av möjligheterna till rättshjälp i mål vid förvaltningsdomstolarna behandlats vid flera tillfällen. Senast togs frågan upp i samband med att justitieutskottet behandlade regeringens proposition om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet avslog en motion i ärendet med hänvisning till förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet enligt 8 § förvaltningsprocesslagen och utskottet pekade särskilt på att denna skyldighet inte påverkas av reformen om tvåpartsprocess (1995/96:JuU7 s. 8).

I lagrådsremissen framhölls, något som också påpekats av några remissinstanser, att det dock kan finnas behov av juridiskt biträde i vissa mål i allmän förvaltningsdomstol. I remissen nämndes att sådant behov t.ex. kan finnas i vissa socialförsäkringsmål och andra mål som rör funktionshindrade personer och att det t.ex. kan finnas anledning att bevilja rättshjälp om en förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som har ändrats till den rättssökandes fördel. Enligt Lagrådet är vad som anfördes i lagrådsremissen härom inte tillräckligt fullständigt eller klarläggande.

Lagrådet anför i denna del: ”I lagrådsremissen framhålls att förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar gör att det liksom hittills normalt inte bör anses föreligga behov av juridiskt biträde i mål och ärenden vid förvaltningsdomstol. Den förändring som skett genom att tvåpartsprocess införts i förvaltningsdomstol uppges inte innebära någon minskad utredningsskyldighet för domstolarna och därmed inte heller något ökat rättshjälpsbehov. I det fortsatta resonemanget behandlas emellertid för vissa mål som rör funktionshindrade personer särskilt situationer som uppstår då en förvaltningsmyndighet – med tillämpning av den genom tvåpartsprocessen införda överklagandemöjligheten – överklagar med yrkande till nackdel för den rättssökande. För sådana fall anges det kunna finnas anledning att bevilja rättshjälp. Enligt Lagrådets mening beaktar dessa uttalanden inte tillfredsställande den utveckling som fortgår på förvaltningsprocessens område och som medfört förändringar, vars betydelse för rättshjälpen behöver bli föremål för diskussion.

Lagrådet vill först erinra om den sedan en längre tid pågående utvecklingen mot att olika frågor med större eller mindre rättslig anknytning inom förvaltningsområdet förs över till avgörande av förvaltningsdomstol, något som ytterligare utökat förvaltningsdomstolarnas rika flora av måltyper. Genom att nedflyttning under de senaste åren skett av åtskilliga måltyper från kammarrätt till länsrätt har alla tre domstolsinstanserna numera ett synnerligen brett målområde, inom vilket de mest skiftande frågeställningar kan komma upp till bedömning. Sedan Sverige tillträtt EES-avtalet och därpå blivit medlem i EU har dessutom EG:s omfattande och komplexa regelverk blivit att beakta inte minst i förvaltningsrättskipningen, något som inte sällan medför behov av ingående diskussioner och överväganden utifrån aspekter som tidigare inte krävt uppmärksamhet. En av konsekvenserna av att europarättsliga principer får genomslag i vårt land är för övrigt att handläggningen i förvaltningsmål allt oftare torde få inslag av muntlighet med partsnärvaro. Det etappvis införda systemet med krav på prövningstillstånd i kammarrätt i flertalet mål förtjänar också att nämnas. De förenklingar som därigenom uppnås vid handläggningen bör om möjligt ge utrymme åt ytterligare insatser för kvalitativt högtstående rättskipning i de mål som tas upp till fullständig sakprövning; självfallet bör därvid förbättrad biträdeshjälp i de mer komplicerade målen ses som en positiv faktor. Införandet av tvåpartsprocess har visserligen inte medfört förändring i domstolarnas lagreglerade utredningsskyldighet, men det står väl ändå rätt klart att följden blir att domstolarnas handläggning mer än tidigare blir präglad av förhandlingsprincipen och mindre av officialprincipen.

Mot bakgrund av bl.a. dessa förändringar och tendenser inom förvaltningsprocessen ligger det enligt Lagrådets bedömning närmast till hands att utgå ifrån att behoven av rättsligt biträde i förvaltningsmål kommer att bli i vart fall något större än som återspeglas i hittillsvarande starkt återhållsamma praxis (jfr även vad som anförts i Rättshjälpsutredningens betänkande på s. 209 och under remissbehandlingen av Rättshjälpsnämnden). Ett ökat biträdesbehov lär framför allt göra sig gällande för sådana angelägenheter där de faktiska omständigheterna är svåröverskådliga och de rättsliga frågeställningarna okända eller svårbedömbara för de rättssökande. Det framstår emellertid knappast som praktikabelt att på förhand urskilja speciella målgrupper som framför allt bör komma i fråga för rättshjälp eller uteslutas från rättshjälp. För detta talar bl.a. att EG-rättsliga problem kan tänkas komma att aktualiseras i mycket skilda sammanhang.

Lagrådsremissen ger motivledes stöd åt den utvidgningen, att rättshjälp i vissa fall skall kunna beviljas personer med sådana funktionshinder som gör det svårt för dem att föra sin egen talan i mål av väsentlig betydelse för dem. Frågan måste ställas om avgränsningen av förslaget till funktionshindrade är den lämpliga. Med uttrycket funktionshinder, som introducerades i lagstiftningen i samband med tillkomsten av 1993 års lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), avses enligt förarbetena till LSS ”förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på grund av sjukdom eller skada” (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 55). Det är således ett föga precist uttryck, som i stort sett endast anger att en person har större eller mindre nedsättning i funktionsförmågan i något avseende, vilket som helst. Den begränsning som inryms i lagrådsremissens motivuttalande ligger således egentligen i att personen i fråga skall ha svårt att själv föra sin talan i en för honom viktig angelägenhet. Som Lagrådet ser saken är anknytningen till funktionshinder inte särskilt meningsfylld i förevarande sammanhang. För tillämpningen av rekvisitet om biträdesbehov ger anknytningen inte någon direkt vägledning, utan riskerar snarare att missuppfattas. Enligt Lagrådets mening är det att föredra att den rättsliga angelägenhetens art, omfattning och betydelse betonas såsom det grundläggande när biträdesbehovet skall prövas. Som angetts förut synes därvid inte böra särskiljas speciella målgrupper, utan prövningen torde få ske för varje uppkommande rättslig angelägenhet för sig gentemot de kvalitativa och andra krav som anses böra gälla. Med utgångspunkt i en sådan bedömning får det göras en samlad prövning av den rättssökandes förmåga att föra sin talan i angelägenheten, oavsett om den rättssökande kan anses funktionshindrad eller ej. Huruvida den rättssökande i angelägenheten intar positionen av klagande eller av motpart till en förvaltningsmyndighet kan givetvis ibland vara av betydelse, men bör inte generellt tillmätas avgörande vikt för bedömningen i rättshjälpsavseende”

De förändringar som under senare år skett på förvaltningsprocessens område har inte minskat förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet. Enligt regeringens mening kan det därför inte sägas att biträdesbehovet generellt sett skulle ha ökat i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot kan vissa av de förändringar som sker i de materiella reglerna på förvaltningsrättens område i övrigt i undantagsfall medföra att behovet av biträde på sikt kan tänkas bli något större än hitintills. Några mer dramatiska förändringar kan dock inte förutses. Den måltyp som åsyftades i lagrådsremissen – mål där den rättssökande på grund av ett funktionshinder har svårigheter att själv föra sin talan i mål som avser frågor som har sin grund i funktionshindret t.ex. beviljande av assistansersättning (personlig assistent) – kan enligt regeringens mening tjäna som ett exempel. Den rättsliga angelägenhetens art, omfattning och betydelse för den enskilde skall som Lagrådet anför självfallet alltid vägas in. För att rättshjälp skall beviljas bör som också framhölls i lagrådsremissen krävas att målet avser en fråga som är av väsentlig betydelse för den enskilde.

Lagrådet tar upp ett flertal faktorer som kan påverka behovet av biträde i förvaltningsprocessen. Självfallet bör dessa faktorer vägas in i det enskilda fallet och undantagsvis kunna medföra att rättshjälp skall beviljas. Att vi som medlemmar i Europeiska unionen numera måste beakta det EG-rättsliga regelverket innebär dock inte i sig att behovet av biträde ökar. Det faktum att allt fler ärendetyper skall hanteras av förvaltningsdomstolar och att många måltyper flyttats ned från kammarrätt till länsrätt medför enligt regeringens mening inte att behovet av biträdeshjälp kan sägas ha ökat generellt. Inte heller det faktum att handläggningen får ett ökat inslag av muntlighet med partsnärvaro medför i sig att behovet av biträde ökar. Många enskilda anser snarare att det underlättar om handläggningen är muntlig i stället för att de skall utveckla sin talan skriftligen. Att processen numera är en tvåpartsprocess innebär enligt regeringens mening inte att förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet minskar och att behovet av rättshjälp därmed generellt sett skulle öka.

Som regel får det liksom i dag anses att behov av biträde finns i mål om verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge. I vissa mål angående åtgärder som är av mer ingripande karaktär för den enskilde täcks biträdesbehovet däremot av reglerna om offentligt biträde. I övrigt är regeringen benägen att instämma i Lagrådets synpunkter om svårigheterna att på förhand urskilja några speciella målgrupper som bör kunna komma i fråga eller uteslutas från rättshjälp på förvaltningsprocessens område.

Om ett mål i allmän domstol handläggs enligt reglerna om tvistemål av mindre värden finns sällan något biträdesbehov. Enligt den nuvarande lagen krävs särskilda skäl för att biträde skall förordnas i sådana mål. Som en konsekvens av att biträdesbehovet skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas eller inte föreslår vi att det i fortsättningen skall krävas särskilda skäl för att rättshjälp skall beviljas i dessa mål.

Som regel finns inte heller behov av biträde i ärenden som handläggs av Allmänna reklamationsnämnden eller av Patientskadenämnden. Detsamma gäller i ärenden angående läkemedelsförsäkringen i de fall ärendet inte har hänskjutits till skiljemän för avgörande.

Rättshjälp skall i vissa fall kunna ges till en målsägande som inte uppfyller förutsättningarna för att få målsägandebiträde. Eftersom åklagaren är skyldig att bistå målsäganden med enskilda anspråk i brottmålsprocessen torde det dock mera sällan finnas behov av rättshjälp till en målsägande.
Behovet av juridiskt biträde för den som är tilltalad eller i övrigt misstänkt i brottmål tillgodoses helt genom reglerna om offentliga försvarare.”

 

Vissa möjligheter för socialbidragstagare att få rättshjälp i tvistemål och eventuellt vid överklagande av avslag på begäran om ekonomiska förmåner

Den rättskälla man ska åberopa är NJA 1999 s. 712.

I rättsfallet NJA 1999 s. 712 från Högsta domstolen kom man fram till följande: Den som är beroende av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen och saknar egendom värd att försäkra har inte ansetts ha anledning att teckna försäkring med rättsskydd. Rättshjälp har beviljats i mål om indrivning.
Kärnfrågan här är att det är frågan om en person som helt lever på försörjningsstöd och att det rör sig om ett tvistemål, en fordran som ska drivas in. Fallet kan i första hand komma att äga tillämpning på tvistemål som tex. tvister mellan för socialbidragstagare och hyresvärdar typ vräkning, eller betalningsföreläggande, alternativt andra fall av indrivning.

Hur långt fallet sträcker sig i förvaltningsprocesserna är oklart, men det förefaller inte vara avsikten att det helt kan uteslutas att man kan åberopa fallet i mål mot försäkringskassan eller socialtjänsten. Man måste då som rättshjälpssökande vara beredd att styrka sina egendomsförhållande även för domstolen alternativt rättshjälpsmyndigheten.

 

Om man beviljas statlig rättshjälp, vilken avgift ska man då betala?

Först och främst ska påpekas att rättshjälp inte ges till den som har ett ekonomiskt underlag som överstiger 260 000 kronor. Det står som tidigare nämnt i 6 § rättshjälpslagen (1996:1619).

Man börjar med att fastställa den sökandes ekonomiska underlag. Detta gör man enligt reglerna i 38 § rättshjälpslagen (1996:1619) som säger att ”med ekonomiskt underlag avses i [rättshjälpslagen] den rättssökandes beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning.”

Hänsynen till underhållsskyldigheten beräknas särskilt enligt andra stycket i samma bestämmelse: ”Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000 kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.”

När det sedan gäller förmögenhetsberäkningen så framgår dessa beräkningar fn. av 6 § i Domstolsverkets föreskrifter (2002:8) för beräkning av ekonomiskt underlag när fysisk person söker rättshjälp. En viktig notering man gör här är att bostad som man har för sitt permanenta boende inte räknas in som tillgång vid beräkningen av underlaget till rättshjälpsavgiften.

När underlaget sen är fastställt så fastställer man slutligen rättshjälpsavgiften, dvs. den egenavgift som man som sökande ska betala, enligt 23 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619): ”Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, utgör

1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 50 000 kr,

2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 50 000 men inte 100 000 kr,

3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 100 000 men inte 120 000 kr,

4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 120 000 men inte 150 000 kr,

5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 150 000 men inte 200 000 kr,

6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 200 000 kr.”

 

Hur ansöker man om allmän rättshjälp?

”Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.” (se 3 § rättshjälpslagen) Mer detaljerade krav på vilka uppgifter som en ansökan om rättshjälp ska innehålla står i 7-11 §§ rättshjälpsförordningen (1997:404).

”Ersättning för arbete före ansökan kan endast avse arbete som varit av mindre omfattning eller av brådskande art. Vid biträdesbyte enligt 26 § andra stycket gäller motsvarande i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som utförts före beslutet om byte.” (se 27 § andra stycket rättshjälpslagen)

Ansökan om allmän rättshjälp görs enligt 39-42 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) och avslag på begäran om allmän rättshjälp överklagas enligt 43-47 §§ samma lag.

 

Hur bra är svenska rättshjälpen i förhållande till andra EU-länders?

Läs och jämför på Europeiska kommissionens hemsida.

|

Den här nyheten är egentligen inte överraskande. Och det finns en god anledning att befara att det här bara är början. Utförsäkringstakten kommer att öka vartefter, var så säker. Speciellt nu med privata sjukförsäkringar som väntar runt hörnet, och som svenska folket efterfrågar allt mer.

 

”Intresset för att teckna privata [socialförsäkringar] ökar till följd av den ekonomiska krisen” skriver SVT.

 

Idag startar Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) sin tillsyn över Försäkringskassans förmåner. I sedvanlig ordning är det bara ISF:s officiella agenda som det moderata partiorganet Dagens Nyheter berättar om. Men läser man artikeln mot bakgrund av OECD:s underförstådda önskan att Sverige kapar 4 procentenheter av svenska förtidspensionerna inom en handfull år (mao. en minskning från dagens dryga 500 000 till dryga 300 000 varaktiga sjukersättningar, dvs. 200 000 utförsäkringar), så blir bilden bra mycket tydligare vad ISF snarare kan komma till användning för.

Den ideologi som ligger bakom den nya synen på sjuka, arbetslösa och svaga stavas råkapitalism, en åskådning som emanerar från Robert Nozicks äganderättsteori och teser om minimalstaten. Nozick betraktade skatter och social omfördelning som stöld. Robert Nozick diskuteras dessutom flitigt i varje fall i de rättsekonomiska avsnitten på juristprogrammet. Inte helt oväntat har vi ett svenskt svar på Robert Nozick, Marian Redetzki.

Det verkar som om Aart de Geus hämtar en hel del inspiration från de båda råkapitalistiska förespråkarna. Teorierna om äganderätten och minimalstaten har långtidsparkerat i det svenska samhället. Därför är det svårt att se hur man ska kunna förhindra eller i varje fall bromsa kommande löpande-bands-utförsäkringar ur kvoten med förtidspensionärer. Den gamla sjustegsmodellen som infördes 1997 (se prop. 1996/97:28, avsnitt 5) fick ju en handfull år på nacken tills kraven i regeltillämpningen skärptes genom den gamla regeringens mål att halvera sjuktalen, som startades 2003. Ge rehabiliteringskedjan fram till 2015, så lär det komma liknande krav på att halvera antalet förtidspensioner (icke tidsbegränsad sjukersättning). Vågar man gissa att det blir de med ”lättare” åkommor som utförsäkras, de med ”lättare” psykiska sjukdomar som tex. neuroser, de med ”diffusare” smärtproblematik som tex. fibromyalgi. Hursomhelst har vi all anledning att befara att en ordentlig skärpning i regeltillämpningen av rätten till icke tidsbegränsad sjukersättning kommer att ta vid inom några år, både vid nyansökningar och vid omprövningar. Mao., jakten på långtidssjuka är lång ifrån över. Om svenska folket i allmänhet och de med varaktiga sjukersättningar inte reagerar och agerar nu, i god tid. Medans tid fortfarande finns för att mobilisera krafterna och argumenten mot dylika försämringar i transfereringssystemen. Att enbart byta regering i nästa val har jag mycket svårt att se som en tillräcklig motåtgärd. Det var förra s-regeringen som både skapade sjustegsmodellen 1997 och senare skärpte upp regeltolkningen 2003 genom att lägga en plan för halvering av sjuktalen till 2008.

 

En jurist har slarvat med att meddela sin huvudman kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd. Med det hann besvärstiden på två månader löpa ut och därmed har huvudmannen lidit skada. Även skaderisk räknas ibland in som skada, för vilket skadestånd kan utdömas, vilket beskrivs i litteraturen i grundläggande civilrätt. En jurist som slarvar på det här sättet är i regel inte särskilt noggrann med själva processen som sådan heller. Kanske har han slarvat med själva processföringen också? Vem vet? Och inte alla jurister är egentligen jurister för den delen, juristtiteln är ingen skyddad titel på motsvarande sätt som advokattiteln. (8 kap 10 § rättegångsbalken)

Som tidigare beskrivits här på bloggen måste man vara mycket noggrann med överklagande av beslut om förmåner i pengar enligt socialförsäkringen (tex. sjukpenning, sjukersättning, arbetsskadelivränta och a-kasseersättning). Slarv i sådana processer kan stå den enskilde dyrt. Det finns i princip extremt få möjligheter att läka sådant slarv i efterhand. Vid överklaganden av avslag på nämnda förmåner med hjälp av ombud är man därför som enskild tvungen att välja sitt ombud med extra stor omsorg.

De bestämmelser i lagstiftningen som i sällsynta fall skulle kunna komma i fråga är i brottsmålsparametern 10 kap 5 § tredje stycket brottsbalken (trolöshet mot huvudman) och i tvistemålsparametern 18 kap 3 § handelsbalken (oredlighet av syssloman). En avgörande begränsning av brottmålsbestämmelsen finns i 1 kap 2 § första stycket brottsbalken, nämligen att ”en gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.” Det innebär att för varje bestämmelse i brottsbalkens brottskatalog (3-22 kap brottsbalken) måste det särskilt anges om det straffbara området omfattar även oaktsamhet, annars krävs det uppsåt som täcker gärningen eller de olika gärningsmomenten. I båda fallen gäller dessutom att uppsåtet ska styrkas bortom rimligt tvivel, dvs. kan man anlägga ett rimligt tvivel på uppsåtet i 10 kap 5 § tredje stycket brottsbalken så ska den tilltalade frikännas. Tvistemålsbestämmelsen saknar däremot kravet på uppsåt. Och tolkningen av civilrätten omfattas även av de olika analogiska tolkningsmodellerna (laganalogi och rättsanalogi), vilket gör att det är möjligt att tolka sysslomannaansvaret mot bakgrund av oaktsamhetsregeln i 2 kap 1 § skadeståndslagen och 5 kap 7 § samma lag. Rättspraxis är emellertid inte omfattande, för vägledande domar mot vanliga jurister och andra liknande personer som tex. fastighetsmäklare skulle kunna skapa problem för advokatkåren, som tyvärr är ett skråväsen där man skyddar varandra. Jurister och fastighetsmäklare skyddas därmed indirekt av detta skråtänkande. Få se nu om Allmänna reklamationsnämnden törs gå emot skråtänkandet? I så fall öppnas möjligheten till ett positivt rättskraftigt beslut.

Men man ska kunna lita på sitt juridiska ombud till hundra procent. Detta oavsett om man betalar för ombudet (arbetskostnader och ersättning för tidsspillan) eller man får hjälpen på ideell basis eller genom rättshjälp. Så länge juristtiteln är oskyddad kommer de här problemen att finnas kvar. Antingen får man se till att skydda juristtiteln eller måste domstolarna blir betydligt restriktivare med att godkänna ombud som inte är medlemmar i Advokatsamfundet. Ett sätt att auktorisera jurister kan vara att låta de med juristexamen upptas som medlemmar i ett juristsamfund och att ombud vid överklagande i regel bara godtas om man är medlem i något av samfunden, Advokatsamfundet eller Juristsamfundet. Detta för rättssäkerhetens skull. Det förekommer också ibland att det motsatta förhållandet råder. Tex. kan en nämndeman ibland mycket väl fungera bättre som ett ombud än ett ombud med juristexamen. Sådana ombud som tidigare varit nämndemän skulle kunna omfattas av möjligheten att framträda i domstol i egenskap av ombud.

 

Detta beroende på att antalet överklaganden – och därmed omprövningar – av försäkringskassans beslut ökat rejält. Omprövningsenheterna bildades 2008-01-01 i och med att socialförsäkringsnämnderna slopades 2007-12-31, och är avsedda att sköta omprövningar av ärenden som överklagats, innan överklagandet vidarebefordras till länsrätten.

 

Det ligger nog några korn av sanning i kammarrättspresidentens uttalande, men det obalanserade partsförhållandet i rättsprocessen mellan enskilda och Försäkringskassan pekar ändå på ett växande behov av en form för rättshjälp för de som riskerar utförsäkring genom att mista sjukpenning eller sjukersättning eller riskerar att få sin arbetsskadelivränta indragen. I vart fall dessa tre förmånstyper borde helt eller delvis ge rätt till ett offentligt biträde. För rättssäkerhetens skull. För rättssäkerheten kan inte anses fungera tillfredsställande om vanligt folk inte förstår varför de inte får prövningstillstånd. Avslag på begäran om prövningstillstånd brukar i regel inte heller motiveras av överinstansen.

 

Det är empiriskt sett svårt men långtifrån omöjligt att få prövningstillstånd (dispens) i kammarrätten, varken mot Försäkringskassan eller annan myndighet, under förutsättning att man framför allt kan argumentera för sin sak och peka på rättsfakta som kan leda till en annan dom i överinstansen (dvs. kammarrätten). Den främsta anledningen till att prövningstillstånd ges för en prövning i kammarrätten är att anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit (ändringsdispens), enligt 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av förarbetena till införandet av prövningstillstånd i kammarrätten (se prop. 1993/94:133, s. 56) framgår att dispensgrunderna ”är desamma som dem som gäller vid dispensprövning i hovrätt. (Jfr 49 kap. 13 § RB).” Andra grunder för prövningstillstånd enligt 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) är prejudikatdispens och extraordinär dispens.

Ändringarna i bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätten har föranlett att hänvisningen i nämnda proposition är missvisande. I den berörda propositionen är det numera så att 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) snarare motsvarar delar av 49 kap. 14 § rättegångsbalken, med den skillnaden att det för några år sedan tillkom en fjärde dispensgrund för prövning i hovrätten, som skulle kunna kallas kontrolldispens.

Förhoppningsvis ges tillfälle framöver att återkomma i denna viktiga rättsfråga för att ytterligare belysa ämnet på djupet.

 

Slarva inte med överklagandet av försäkringskassans eller a-kassans beslut! Det blir omöjligt att söka på nytt för samma ersättningsperiod om man förlorat i förvaltningsdomstolen genom en lagakraftvunnen dom.

Överklagande av försäkringskassans beslut utförs i förstone i länsrätten. Det är då frågan om en förvaltningsprocess som drivs i förvaltningsdomstolar, dvs. länsrätten, kammarrätten och slutligen regeringsrätten. Eftersom en förvaltningsprocess som rör ersättning i form av pengar betraktas som en förvaltningsprocess av tvistemålsliknande karaktär, finns det en spärr mot förnyad ansökan av sjukförmåner för samma dagar, om man förlorat i förvaltningsdomstolen genom en lagakraftvunnen dom där. Den juridiska termen för denna spärr kallas för res judicata, dvs. negativ rättskraft. Den tillämpas alltså normalt inte på förvaltningsrättens område, dock med undantaget från förvaltningsprocesser som påminner om tvistemål i allmänna domstolar. En bra beskrivning av res judicata i tvistemål och brottmål finns på Wikipedia.

Det nyss sagda framgår helt enkelt av en vägledande dom i regeringsrätten, RÅ 2002 ref. 61. Gäller överklagandet långsiktiga förmåner som har stor ekonomisk betydelse, tex. arbetsskadelivränta, sjukpenning och sjukersättning, finns därför inte något nämnvärt utrymme för slarv eller försummelse med överklagandet. Att rätta till sådant slarv eller sådan försummelse i efterhand efter man fått en lagakraftvunnen dom är näst intill omöjligt. Det kräver i princip ett grovt rättegångsfel.

Domen vinner laga kraft om man inte överklagar den eller om högre instans avslår yrkandet om prövningstillstånd och man inte överklagar ett sådant avslag. Beträffande de tre socialförsäkringsförmånerna som nämns här är överklagandetiden två månader. Om man alltså får ett avslag i länsrätten så vinner länsrättens dom laga kraft två månader efter den försäkrade tagit del av domen. Överklagar man inom de två månaderna, vinner länsrättens dom inte laga kraft. Samma princip gäller sedan genom hela instansordningen när det gäller lagakraftvunna domar.

Den aktuella domen bygger till en avgörande del på en reglering i 20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Eftersom ett överklagande av a-kassans avslagsbeslut också rör ett förvaltningsmål av tvistemålskaraktär och eftersom 63 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring innehåller en motsvarande reglering, är det högst sannolikt att regeringsrätten kommer till samma slutsats om man tar upp ett motsvarande mål om a-kassa eller ännu troligare, att man inte ger prövningstillstånd, med hänvisning till samma resonemang som här.

 

Den extremt högerinfekterade sociala utrensningspolitiken kommer att visa sig genom ökat antal självmord, försäkringssjälvmord, pga. utförsäkring från Försäkringskassan, och socialbidragsrelaterade självmord, pga. att socialen sparkar ut de som är för sjuka för att uppfylla arbetslinjens krav. Är det inte konstigt att svenska folket avskyr etnisk rensningspolitik men godtar social rensningspolitik?

 

Olofströms kommun skärper kraven för försörjningsstöd. Men egentligen har arbetslinjen existerat länge inom socialtjänsten, liksom krav på att akrivt söka arbete. Vad som kanske döljer sig i artikeln är kanske att socialtjänsten i Olofström kanske ställer människor utan försörjningsmöjlighet. För var kommer jobben eller försörjningsalternativen nu plötsligt, i detta finanskrisens tidevarv? Varför är just Olofsströms kommun speciellt gynnad av att socialbidragstagare får arbete och blir självförsörjande? Är det så politiker och tjänstemän tänker att vi drar in socialbidraget och vips så kan bidragstagare få ett arbete eller en praktikplats? Speciellt om man tänker på den nu rådande massarbetslösheten som hela statsmakten står helt handlingsförlamad inför. För det är ju viktigare att leda EU än att rå om alla io sin egen befolkning.

 

Så bra att läsa att allt inte är regeringens fel utan att myndighetsmisshandel även kan bero på myndigheten själv.

 

Vilket i förlängningen kan betyda att ännu fler uppsägningar vankas på Försäkringskassan, det går säkert att skära ner allt eftersom färre och färre personer törs sjukskriva sig pga. nitiska handläggare. Först rensar statsmakten ut bland sjukskrivna, sen rensar statsmakten ut bland handläggarna. Statsmakten är inte dum trots allt.

 

Europadomstolen i Strasbourg ska inte förväxlas med EU-domstolen i Luxemburg. Europadomstolen har en egen hemsida. En närmre beskrivning av domstolen finns också på hemsidan. Anvisningar på hur man går till väga vid klagan till Europadomstolen finns på alla konventionsspråk.